Tidernas folkfest

Kerstin Nilsson: Hundratusentals hyllade Victoria & Daniel

1 av 5 | Foto: Foto: ROGER SCHEDERIN
skrev historia På Strandvägen trängdes folk längs gatan, från fönster och balkonger för att få en få en bild av brudparet.
NÖJE

Vi kom, vi såg – och vi jublade.

Med blågula girlanger runt halsen, diadem i håret och svenska flaggor i händerna gick vi man ur huse och hyllade Victoria och hennes prins.

Plötsligt var vi ett folk och tillsammans skrev vi historia.

Vi var tusenden. Tiotusenden, hundratusenden, ja, närmare en halv miljon, enligt polisen.

Aldrig har så många tillsammans hyllat ett brudpar i Sverige.

Det var en upplevelse utöver det vanliga.

Det var förbluffande osvenskt.

Det var dagen, timmarna, när sagan blev verklighet och verkligheten saga. Och vi var plötsligt, här och nu, om än bara för ett ögonblick, med i sagan.

Ja, det var snudd på magiskt.

Unga som gamla

I femdubbla, tiodubbla och på sina håll tjugodubbla led kantade vi Stockholms gator. I parkerna, på kajerna, på broarna, i fönstren och på balkongerna, överallt längs kortegevägen stod och satt det folk med blågula flaggor.

Unga och gamla, stockholmare och turister, från Sverige eller utomlands. Med picknickkorgar, i

Sverigedräkter eller med guldglänsande tiaror.

Folk som vinkade, folk som jublade, folk som log – och förstås en och annan som grät.

Många grät

När prins Daniel grät på storbildstv:n på Skeppsbron nedanför Slottet var han långtifrån ensam.

– Att vara på plats och se allt hända, att se och höra hur folk jublar och gråter, det är helt fantastiskt, säger Malin Jensen, 36, som rest från Karlskoga för att få uppleva den här dagen.

– Vi började planera det här redan i mars, april och bokade tågbiljett så fort det gick, säger kompisen Anna Palmgren, arbetsförmedlare från Växjö.

Tillsammans med Annas dotter Ebba, 5, stod de längs fram vid kravallstaketet på Skeppsbron i sina blommiga klänningar och med flaggorna redo.

– Vi lovade våra föräldrar att de skulle se oss på tv – därför har jag en gul jacka på mig också, säger Anna.

De var inte ensamma om att vakna med ”bubblor i magen” av förväntan.

Den kände vi nog alla, vi som var där eller hemma framför tv:n.

Jag kände det.

Pirret, glädjen, lyckan. Några timmar delade vi den, med kronprinsessan Victoria och prins Daniel och med varandra.

Alla ville vi se, komma

nära – och det fick vi.

När det äntligen är dags, när kortegen kommer, trängs jag i en port längst ned på Kungsgatan.

Då har Borlänge hemvärns musikkår redan spelat på sina pukor och trumpeter i flera timmar.

Försvarsmaktens tekniska skola står i givakt på

ömse sidor om gatan.

Och så hör vi det: klappret av hovar.

Ljudet av helikoptern ovanför.

Det är ögonblicket vi har väntat på, ögonblicket som förenar oss.

Gigantiskt jubel

Jublet stiger, hästarna slänger med huvudena, alla fantastiska uniformer med allt sitt glitter och pynt – var förvaras de annars? – och så, mitt i, paradkaleschen.

Det är över på några sekunder.

Jag hinner se hur kronprinsessan Victoria vinkar åt dem på andra sidan, prins Daniel åt oss.

Inte såg de mig, eller dig.

Men vad spelar det för roll?

Vi såg dem – och det var därför vi var där.

Vi, som för en stund var ett och samma folk, en känsla vi till skillnad från våra grannländer sällan delar.

Ett jublande, leende, flaggviftande folk.

Rör sig mot Slottet

Med skoskav vandrar jag med folkmassan förbi slottet, medan festen där inne snart ska börja.

Då har regnet som hängt i luften äntligen gett vika för solen.

På marken ligger högar av trasiga, blågula pappersflaggor. Framför täcket med Victorias och Daniels monogram passar folk på att fotografera varandra.

Vid Slussen står folk redan och läser Aftonbladets extraupplaga om bröllopet.

Och jag vet vad jag ska göra med den tidning du nu håller i handen – någon gång i framtiden kommer någon att hitta den under panelen på vårt hus.

De kommer att läsa om det vi upplevde den 19 juni 2010.

Den dagen vi var med och skrev historia.

ARTIKELN HANDLAR OM