Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
SÖNDAG 21 MAJ 2000
 
  

Den ohämmade kommer-
sialismen håller på att ta död på det fria ordet. Prasslet av pengar har täppt till munnen på medierna. I denna nya medievärld finns det ingen plats för alla dem som inte längre har råd med mat och hyra, skriver Arne Reberg, journalist och författare.

Var finns folket i den nya medie-
världen?

MARKNADEN + MEDIA = SANT.
  Det är en skamlig bekännelse inristad med djup självrannsakan i en debatt som rasat i tidningen Journalisten den senaste månaden sedan jag i ett öppet brev till Sveriges journalistkår hävdat att den ohämmade kommersialismen håller på att ta död på Det Fria Ordet.
  Mediernas modlösa mummel förvandlades till brinnande budkavlar med förtvivlade rapporter om att BUDBÄRAREN ÄR KÖPT! Den ena journalistiska brandfacklan efter den andra avslöjade hur lättsålda och lättköpta orden blivit, att prasslet av pengar täppt till munnen på medierna.
  Medan den interna journalistuppgörelsen ännu pågår måste den ut på gator och torg. För så snart budbäraren slukats av marknadens molok drabbas allmänheten av förfalskad och lögnaktig information eller förtigande av obehagliga sanningar. Läsare, tittare, lyssnare förs dagligen bakom ljuset!
  Mediesverige har kort sagt blivit en affärsprodukt och sålt ut sig på marknaden som vore det tvål eller deodorant. Just nu stinker det av smutsig råkapitalism när LO lämnar Arbetet i sticket, arbetarrörelsens enda morgontidning med större spridning, för att den inte är lönsam. Och detta trots att LO äger långt mer än vad som krävs för att rädda Arbetet. Besynnerligt att höra LO-ordförande Bertil Jonsson uttala sig med finansfurstarnas arroganta tonfall när han deklarerar att LO vill pytsa ut sin mediepott på en miljard kronor till betänksamma affärsprojekt och reklamkampanjer.
  Det låter som när avsatte företrädaren Stig Malm på sin tid förklarade att bättre än tidningar är en världsstjärna i skidåkning som i tv-sändning bär pannband med inskriften ”Go, LO, Go!”.
  Det är mer än populistiskt pinsamt, det är en eftergivenhet som spelar marknaden rakt i händerna. Möjligen ytterst en fråga om det onda eller goda?
  ”Stå det onda emot”, manade den obekväme debattören Vilhelm Moberg i min ungdom.

Ja, det handlar förvisso om den tabubelagda diskussionen om ont och gott eftersom medier sällan undersöker de mörksens gärningar i slutna bolagsstyrelserum, som kräver människooffer; bödlar som står vid sorteringsverken, lönsam eller icke lönsam. Utan att medierna reagerar.

  Däremot rapporterar budbärarna med förtjusning när Ericssons koncernchef Lars Ramqvist framträder i riksdagen och läxar upp regeringen för att den ondgjort sig över Ericssons cyniska behandling av de anställda i Norrköping. Likaså är det hett stoff att Percy Barnevik under en konferens mästrar ledande socialdemokrater som sitter på podiet för att de håller fast vid den generella välfärden; en förnedringsrit som när en skolklass bestraffas för ett busstreck i det förgångna, alltså välfärdsbygget...
  Sjuttontaggarna går fredade medan offren på vägen förbigås med tystnad. Skammens tystnad.
  Och när Astra fusionerar, då domineras medierna av vad finanseliten tjänar på börsklippet, alltifrån Margaretha af Ugglas vinst på 1 566 651 kronor, Karl Otto Bonniers 4 230 000 och prinsessan Desirées 1 671 931 till kungens 11 854 340 kronor.
  Vad de 6 000 friställda känner finns inte med på repertoaren, ty i den nya sköna medievärlden är de obehövliga och utskuffade, icke existerande.

Marknaden har tagit ett osynligt nackgrepp om samhällskroppen. Enligt flera opinionsmätningar har en miljon förvärvsarbetande svenskar på senare år blivit räddare än någonsin för att yttra sig kritiskt om sina arbetsförhållanden. Desto mer skrämmande då att journalister, vars uppgift är att torgföra obekväma sanningar, också tystnat av rädsla för att förlora sina jobb. Det har framskymtat i brev och telefonsamtal som jag fått under debatten i tidningen Journalisten från kollegor som vill förändra mediesfären men själva avstår från att framträda för att inte riskera sina jobb.
  Hela debatten andas en frustrerad uppgivenhet inför att medierna blivit som vilken tillverkningsindustri som helst. En frustration som dessvärre försetts med munkavle. Och därmed har folket berövats sina anslagstavlor för mänskliga kungörelser och det informationstekniska samhället blivit ett demokratiproblem.

Opportunismen har blivit ett samhällsevangelium som ger det stora utplundringsgeschäftet sin tysta välsignelse. Marknaden är den nya guden, outrannsaklig i sin girighet. Det är således hög tid att analysera vad marknaden egentligen är.
  Kanske måste vi börja med de existentiella frågorna? Vi som förbrukar sjufalt mer än afrikanen, vilken omedveten skuld bär vi på? Och den verkställande direktören, som förbrukar femtiofalt mer än den anställde han sparkat ut i kylan, hur stålsätter han sitt hjärta? Hur känns det att vara summan av sin förmögenhet? Och när tidningar skriver om köpfest, är det inte i själva verket konsumtionsångest? Vad är det vi förtränger då vi aldrig sätter ifråga penningfilosofin som lyckobarometer eller ställer de subtila frågorna huruvida tingöverflöd och lyx rånar själva livet på dess rikedom?
Innerst inne vet vi att brotten är börsnoterade och att rånoffren finns i den växande fattigdomen. Inte endast bland miljontals svältande i dödens gränstrakter utan numera också i högt utvecklade samhällen som Sverige där vi åter står undergivna och tigger om förbarmande hos finansfrälset.

  Är löntagarägda, eller rentav läsarägda, tidningar det enda som återstår för att bereda plats åt information som vill det goda och kan väga själsförmögenheter mot krass förmögenhet? Det är inte en uppgift enbart för Kyrkans Tidning, snarare ett livsangeläget ärende i dagens tvåtredjedelssamhälle där två slår den tredje.
Vi inom den breda medelmassan blundar för att en tredjedel av befolkningen inte längre klarar utgifterna för mat, hyra och telefon, att 8 000 ensamstående mammor går till socialen för att få pengar till mat och att en halv miljon barn växer upp i familjer som definieras leva under fattigdomsstrecket.

  Må vara att de sociala skygglapparna skymmer och förvanskar för att vi ska utstå den växande omänskligheten omkring oss – men hur mycket vi än distanserar oss med misantropiskt höjda ögonbryn från orättvisorna, så lämnar de spår hos var och en av oss, tär på oss inifrån. Ingen går fri! Ingen kan iskallt se på när två slår den tredje utan att känna medkänsla. Hos mig blöder hjärtat över att tillhöra den likgiltiga medelklassen och det händer att jag gråter mig till sömns av maktlös vrede.
  Numera talar näringslivet med öppet förakt om ”förlegad idealitet” och ”snällism”, förhånar dem som vill stå för det goda.
  Stå det onda emot, sa Vilhelm Moberg. Det kan inte nog upprepas!


VAD TYCKER DU?
Har de svaga blivit bortglömda i medierna?


epost: debatt@aftonbladet.se
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR