Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
LÖRDAG 30 SEPTEMBER 2000
 
  

Birgitta Nilsson: LO:s svek mot Arbetet


Har inte en sjuåring en egen vilja?
307 Kimberley Stark, sju år, busar med mamma Angela.
Foto: KRISTER HANSSON
Enligt svensk lag kan Kimberley Stark, 7, mycket väl vara förmögen att förstå sitt eget bästa och fatta förståndiga beslut. Det är en juridisk skandal att länsrätt och kammarrätt inte ens tycks ha diskuterat punkt tre i överflyttningslagen och därigenom missat möjligheten att låta flickan stanna hos mamma i Sverige, skriver David Munck , blivande jurist.
”Jag tror att kammarrätten har glömt att de har med en liten flicka att göra. Inte ett paket.” Det sa Kimberleys mamma Angela Stark efter kammarrättens dom. Hennes uttalande är värt att grunna på även för jurister.
Ett paket kan aldrig vara ett rättssubjekt. Men hur är det med en sjuåring? Även om hon naturligtvis har en mycket begränsad rättslig handlingsförmåga, är det inte givet att hennes egen vilja bara kan avfärdas.
   Det centrala lagrummet i fallet Kimberley är paragraf 12 i överflyttningslagen. Enligt denna finns det fyra situationer där överflyttning av ett barn, som olovligen förts in i landet, får vägras. Både länsrätten och kammarrätten uppehåller sig vid paragrafens andra punkt, vilken ger möjlighet att låta barnet stanna om något annat skulle innebära allvarlig risk för barnets hälsa. Med stöd av den punkten vill kammarrättens dissident Irene Djärv vägra överflyttning. Kammarrättens majoritet anser dock inte sådan allvarlig risk föreligga.

  Men domstolen tiger om punkt tre i nämnda lag: överflyttning får vägras när barnet självt motsätter sig denna, om barnet nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas. Rätten anser uppenbarligen att en sjuårings vilja saknar betydelse, och att detta är så självklart att frågan inte behöver diskuteras. Men är det verkligen så självklart?

  Varken i Haag-konventionen eller i propositionen till överflyttningslagen anges någon lägsta tänkbara ålder vid vilken barnets vilja får tas hänsyn till. Propositionen hänvisar istället till 21 kap 5 § föräldrabalken, som reglerar motsvarande situationer inom landet. Här får verkställighet mot barnets vilja i regel inte ske om barnet fyllt tolv år eller annars nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas. Inte heller här anges i förarbeten någon nedre åldersgräns. Låt oss därför titta på ett prejudikat.

  Regeringsrätten prövade verkställighet av en vårdnadsdom rörande en elvaårig pojke år 1977 (RÅ 1977:127). På den tiden var den ålder vid vilken barnets vilja enligt lag måste beaktas femton år. Elvaåringen var hos sin pappa och ville stanna där, men mamman hade tilldömts vårdnaden. Rätten fann dock att pojken ”nått en sådan mognad att hans vilja i nu ifrågavarande avseende måste beaktas” (min kursivering), varför rätten beslutade att verkställighet skulle vägras.
  Två viktiga slutsatser kan dras av denna dom.
För det första, att rätten kan beakta barnets vilja fastän det dröjer flera år tills barnet är så gammalt att rätten måste göra det. I 1977 års fall var pojken fyra år yngre än sistnämnda legalålder. Kimberley är fem år yngre än motsvarande ålder i dag (12 år).
För det andra, att frågan om huruvida barnet nått tillräcklig mognad måste ställas i relation till den konkreta valsituation som föreligger. Rimligen betyder det, att ju svårare valet är, desto mer mognad bör krävas av barnet för att det självt ska få välja.

  Två prejudikat i svenska vårdnadstvister kan illustrera denna tankegång. I NJA 1995 s 398 tillerkände Högsta domstolen pappan vårdnaden om en 13-årig flicka, därför att flickan själv ville detta. Visserligen var pappan en manipulativ man som strävade efter att isolera dottern från hennes mamma och hennes bror. Men faderns psykologiska olämplighet vägde lättare än 13-åringens egen vilja.

  I RH 1988:2 stod tvisten om en 11-årig pojke mellan två bra föräldrar. Pojken ville vara hos sin pappa, vilket hovrätten tog hänsyn till, och gav honom vårdnaden.

  Att välja mellan två goda föräldrar, för att inte tala om att välja en psykologiskt bristfällig förälder framför en lämpligare, vore givetvis ett för svårt val för en sjuåring att göra. Men för Kimberley handlar det om att vara kvar hos sin mamma hellre än att ryckas upp från sin nu invanda miljö och återvända till en pappa som, även enligt sin egen mor, är ”en mycket våldsam man”. Kimberleys bröder, 14 och 12 år, har valt att stanna hos mamman. Kan samma val helt viftas bort när det görs av en sjuåring? Är man vid just sju års ålder nödvändigtvis alltför omogen för att förstå att det är bättre att stanna hos sina syskon och en trygg förälder, än att ensam överflyttas till en som slår sin fru och sina barn?

   Att Kimberley själv verkligen vill stanna hos modern är otvetydigt. En dag i Sydafrika hoppade hon ut från tredje våningen för att ”flyga till sin mor”. Att denna strategi var dömd att misslyckas hindrar inte att den känsla hos henne som utlöste hoppet, är värd att ta på allvar. Händelsen punkterar också motargumentet att allt vad Kimberley själv nu säger (inklusive hennes tårar, får man förmoda att pappans advokater menar) är något som mamman har ”tutat i henne”. Att Kimberley visar vissa positiva känslor för pappan ändrar inte detta faktum.

Man kan alltså formulera en juridiskt hård anklagelse mot läns- och kammarrätten: domstolarna har försummat att ens diskutera punkt tre i överflyttningslagens paragraf 12, fastän det inte finns någon nedre åldersgräns under vilken man måste ignorera ett barns vilja.
   Om Regeringsrätten beviljar prövningstillstånd och ledamöterna då behöver en juridisk spik att hänga upp det sunda förnuftet på finns denna punkt tre som förbigicks i lägre instanser.
David Munck
jur stud, journalist på tidningen Internationalen
VAD TYCKER DU?
När är ett barn moget att bestämma över sin framtid, att bo hos mamma eller pappa?

LO:s svek mot Arbetet
I dag kommer Arbetet ut för sista gången. ”Det är med stor sorg vi konstaterar att försöken att rädda Arbetet inte lyckades”, skriver tidningens ägarstiftelse i ett pressmeddelande. Jag känner en enorm vanmakt och ilska.
  Min vrede riktar sig framför allt mot LO. Medan pensionärer, ungdomar, föreningar, lokala organisationer, det socialdemokratiska partiet helhjärtat ställt upp för att rädda arbetarrörelsens flaggskepp, så har LO centralt vägrat. Och det i ordalag som är närmast förolämpande.
  För alla som i likhet med mig arbetat fackligt i många år är LO:s hållning både pinsam och smärtsam. Solidariteten, den som vi i fackföreningsrörelsen alltid talat så vackert om och värdesatt så högt, vart tog den vägen? Plötsligt tycks den ha ersatts med ett krasst marknadstänkande.
  
Och solidariteten i våra folkrörelseföretag, bor den lika trångt? I KF? I Folksam? I HSB? Alla grenar på samma träd, som vi så ofta sagt i fackföreningsrörelsen. Varför har inte de velat gå in och hjälpa Arbetet genom lån? Eller är det så som en anställd på Arbetet påstått, att de lydigt följt LO? Eftersom LO sade nej, så gjorde även folkrörelseföretagen det.
   I pressmeddelandet från ägarstiftelsen framgår med all tydlighet att det var LO centralt som svek. Det är därför Arbetet nu går i graven. Det socialdemokratiska partiet ställde upp med 10 miljoner för att rädda tidningen, storföretagaren Percy Nilsson med 20 miljoner, organisationer, prenumeranter och andra sympatisörer med 7. LO centralt? Tydligen inte med så mycket som en krona!

Enligt ägarstiftelsen hade det behövts ytterligare 23 miljoner för att räddningsaktionen skulle lyckas. 23 miljoner – en ”spottstyver” för rika LO, god för över en miljard. LO satsade utan betänkligheter mina och de andra LO-medlemmarnas pengar i privata vårdföretaget Bure, ett bolag som vi mot vår vilja redan subventionerat en gång (de borgerliga skänkte ju Bure en del av pengarna i våra löntagarfonder).
  Men när Arbetet behöver hjälpas ur sin kris – då blir det blankt nej från LO. Då visar plötsligt storkapitalisten Percy Nilsson ett större ideologiskt tänkande...
  LO har fortfarande möjligheten att tänka om och inse värdet av en arbetartidning, som i 113 år hjälpt LO och det socialdemokratiska partiet att komma till tals och föra ut sina idéer.
Snälla LO, ert ansvar sträcker sig längre än till 08-området!
Birgitta Nilsson
ett bittert och besviket kommunalråd (s), en sviken LO-medlem


epost: debatt@aftonbladet.se
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR