|
|
|
|
|
Tysta män stöder kvinnovåld
Citatet ovan kunde han ha skrivit med adress till journalisten Jens Orback som nyligen uttalat sig starkt emot tanken att så kallade vanliga mäns tystnad legitimerar våld mot kvinnor. Stahlmans tes är att alla män som inte uttalat tar avstånd från ”den traditionella mannen” är medskyldiga till manssamhällets förtryck av kvinnor. Fortfarande förknippas manlighet med styrka, dominans och aktivitet vilket i sin tur innebär att det som kallas för ”traditionell” manlighet i högsta grad är ett modernt fenomen. Män som begår övergrepp mot kvinnor har inte hittat på någon ny, egen manlighet, utan bara dragit den traditionella föreställningen om vad manlighet är – bland annat aktivitet, aggressivitet, dominans – till sin spets. Det är alltså själva manligheten som måste förändras – inte bara våldtäktsmännen eller hustrumisshandlarna. Detta är politisk dynamit att tala om, vilket inte minst jämställdhetsminister Margareta Winberg fått erfara. Genom att försöka lyfta frågan om mäns sexuella våld mot kvinnor från individnivå till strukturnivå, har hon kört sin rödlackerade nagel rakt in i patriarkatets hjärta. Reaktionerna har inte låtit vänta på sej. När hon i vintras i en debattartikel om våldtäkter skrev att ”männen begår brott och fokus måste naturligtvis sättas på det kön som bär skulden” blev hon genast anmäld till konstitutionsutskottet (KU) av moderaten Beatrice Ask. Och när Winberg dristat sig till att låta orden ”kollektiv skuld” komma över läpparna beskylls hon för att vara könsrasist, nu senast av journalisten Jens Orback i Aftonbladet den 1 augusti. Hur ska vi förstå de känsloladdade reaktioner som ofelbart skapar rubriker varje gång Winberg försöker tala om gruppen mäns beteende? Hur ska man förstå att Beatrice Ask KU-anmälde Winbergs formulering ”det kön som bär skulden”? På vilka anser Ask att vi bör fokusera om inte på män när vi diskuterar att män våldtar kvinnor. Varför är det så hotfullt att vända fokus från det kön som utsätts för brottet till det kön som begår brottet? Både Asks KU-anmälan och Orbacks debattartikel kan ses som uttryck för en osynlig ideologi där manligheten som sådan inte får ifrågasättas. De kan tolkas som uttryck för en politiskt opportun blindhet när det gäller sambanden mellan manlighet och mansmakt. Om mansmakten/manligheten ska bevaras intakt är det av största vikt att våldtäkter inte ses som konsekvenser av den strukturella, kollektiva mansmakten, utan reduceras till handlingar som begås av enstaka galningar.Men alla män som bara är lite lagom överordnade, bara tjänar lite lagom mer än sina fruar och kvinnliga arbetskamrater, läser ”rumsrena” herrtidningar som Slitz och Playboy, gör lite lagom mindre av hushållsarbetet, ägnar lite lagom mindre tid åt barnen och lite lagom mer tid åt egna intressen – alla de är bärare av en struktur som då och då urartar i att män manifesterar sin makt över kvinnor genom sexualiserat våld. Så länge vanliga män inte avstår från dessa ”lagom” uttryck för sin överordning legitimerar de och drar nytta av strukturerna av kvinnors underordning och mäns överordning.Detta är bland det farligaste en feminist kan säga idag eftersom det ifrågasätter inte bara våldtäktsmännens beteende utan själva mansmakten – den mansmakt som helst inte alls ska tolkas som mansmakt, utan antingen som ett resultat av biologiska ”naturliga” skillnader mellan könen, eller som en konsekvens av individernas fria val. Ett sådant uttalande placerar också ansvaret för det grova våldet mot kvinnor och den mer vardagliga underordningen där det hör hemma hos män som grupp och kollektiv. Visst vore det bekvämare och mindre smärtsamt att göra som Ask och Orback: blunda för könsmaktstrukturen och reducera våldtäkter och andra övergrepp mot kvinnor till att handla om missanpassade individers beteenden. Det är förstås mycket enklare att enbart straffa dem som gått över gränsen – istället för att vända blicken mot sig själv och samhället och fråga: 
Hur kan det beteende som skapas innanför ramarna för ”den vanliga manligheten” sättas i relation till de som bryter ramarna?
På vilka sätt medverkar den ”vanliga” manlighetens dominans över kvinnor till att vissa män driver dominansen så långt att det övergår i till exempel misshandel och våldtäkt?
Är den ”vanliga” manskulturen, med ”omklädningrumsjargong” och herrtidningarnas kvinno-objektifiering verkligen helt utan skuld när det gäller medskapande av de värderingar som ligger till grund för att män begår våldtäkter?Det är djupt tragiskt att de som kritiserar Margareta Winberg inte verkar intresserade av att ställa sig den här typen av frågor utan väljer att återskapa myter och förtryck mot kvinnor. Ett förtryck som de, i alla fall på retorisk nivå, säger sig arbeta emot.
fil dr i sociologi
Goldina Smirthwaite universitetslärare i genusvetenskap epost: debatt@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-562 528 99 |
|
INTE PÅ DJUPT VATTEN Genom att flytta fokus från ”sjuka individer” till den strukturella mansmakten har Margareta Winberg ”kört sin rödlackerade nagel rakt in i patriarkatets hjärta” skriver artikelförfattarna.