Vad har regeringen emot invandrare?

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

1 av 3

DEBATT

Göran Perssons vackra ord om integration och etnisk mångfald gäller inte i hans egen sfär. Sedan Laila Freivalds avgick, har ingen minister invandrarbakgrund och inte en enda av de 67 medborgare som utsetts till generaldirektör eller myndighetschef de senaste åren har sina rötter i en annan kultur än den svenska, skriver José Alberto Diaz, Nyamko Sabuni och Jabar Amin.

Statsminister Göran Perssons senaste ommöblering inom regeringen ger anledning att diskutera klyftan mellan retorik och praktik inom regeringspartiet i fråga om integrationspolitiken. I sin retorik betonar regeringen vikten av etnisk mångfald inom arbetslivet, inte minst inom den offentliga sektorn. Men regeringen har själv svårt att redovisa resultat.

Nu flyttas ansvaret för integrations- och mångfaldsfrågorna från Ulrica Messings bord till Mona Sahlins. Utifrån ett mångfaldsperspektiv är personförändringarna inget annat än en fortsättning på den etniska enfald som råder inom regeringen. Fortfarande ses de aktiva och politiskt meriterade invandrade partimedlemmarna som inkapabla att ansvara för politikområden i allmänhet, och politikområden som berör dem själva i synnerhet.

Bland regeringspartiets många engagerade och kompetenta medlemmar och sympatisörer med invandrarbakgrund tycks statsministern inte finna en enda som är meriterad nog att få integrationsministerposten, eller andra viktiga politiska poster.

Det är tyvärr inte bara vid tillsättningen av ministrar som detta synsätt är rådande utan även vid rekrytering av chefer till statliga verk och myndigheter.

När Integrationsverket i början av året skulle få en ny chef ansågs ingen person med invandrarbakgrund tillräcklig meriterad, trots att det fanns flera som hade både gedigen kompetens och brinnande engagemang. Av Integrationsverkets fem avdelningschefer är det bara en som har utländsk bakgrund.

Samma problem uppstod när DO-myndigheten skulle få en ny chef för ett antal år sedan. Ingen person med invandrarbakgrund var i regeringens ögon tillräckligt kompetent för att få den posten. Värt att notera är att cheferna för de andra ombudsmannamyndigheterna (Handikapp-, Homo- och Jämställdhetsombudsmannen) har särskilda praktiska erfarenheter och kompetenser inom myndighetsområdet, som innebär en extra meritering. Så är icke fallet med uppdraget som DO eller chefstjänster inom Integrationsverket. Även vid tillsättningar till olika politiska poster inom departementen nonchaleras personer med invandrarbakgrund.

Under nuvarande mandatperiod har regeringen tillsatt 67 generaldirektörer och andra myndighetschefer. Enligt våra uppgifter har ingen av dessa sina rötter i de grupper och kulturer som präglar det nya mångetniska Sverige.

Denna kontrast mellan retorik och praktik leder till att regeringens trovärdighet ifrågasätts. En regering som i handling visar föga entusiasm för den etniska mångfalden inom sin egen sfär kan inte bli förebild för andra. Skulle den övriga offentliga sektorn, den privata sektorn och våra andra institutioner praktisera samma tillsättningspolicy som regeringen skulle integrations- och mångfaldsarbetet stagnera.

Det är hög tid att se över rekryteringspolicyn för politiska tillsättningar. Regeringen måste leva upp till sina fina deklarationer i stället för att inkompetensförklara aktiva och meriterade personer med utländsk bakgrund, flera av dem partimedlemmar och sympatisörer. Vi hoppas att detta förhållningssätt förändras med Mona Sahlin som integrationsminister. Att hon nu även får ansvaret för den lagmässiga bekämpningen av rasism och diskriminering som tidigare låg på justitieministern ser vi som positivt.

Regeringens tidigare taleskvinna i dessa frågor, före detta justitieminister Laila Freivalds, är det enda undantaget eftersom hennes familj kommer från Baltikum. Ändå har hon haft det svårt med trovärdigheten. Detta var ett bekymmer för en regering som ville profilera sig i kampen mot främlingsfientligheten genom bland annat förintelsekonferensen och bojkotten mot Österrike.

Vad gäller de krav som restes från många håll om en skärpning av lagen mot rasistiska och nazistiska organisationer och medlemskap i dessa var Freivalds den som starkast motsatte sig en offensiv politisk linje i frågan. Detta borde ha bekymrat regeringen, som vet att majoriteten av medborgarna och de egna medlemmarna ville ha en sådan skärpning. Freivalds misslyckades med att utarbeta slagkraftiga strategier som använder sig av samhällets institutionella makt (lagar och myndigheter) för att motverka rasism och etnisk diskriminering.

Ur detta perspektiv är Göran Perssons ommöblering ett steg i positiv riktning. När det gäller kampen mot rasismen och diskrimineringen har Mona Sahlin välkänd trovärdighet, hon drivs av äkta engagemang och har ett brett kontaktnät bland målgrupperna - viktiga förutsättningar för att klara av uppdraget.

Jose Alberto Diaz (sociolog), Nyamko Sabuni (mångfaldsstrateg), Jabar Amin (statsvetare)

Publicerad: