Hur fria är vi – egentligen?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ulla Johansson: Ägandeklassen styr våra tankar med propaganda

Foto: Joakim Johansson
Hatet mot hela arabvärlden har odlats fram av en heltäckande propagandavåg, där muslimer genomgående utmålas som skurkar, i filmer, tv-serier, dagstidningarnas artiklar, skönlitteratur och dataspel. Efter detta ställer sig medelklassens intellektuella så frågande inför Sverigedemograternas framgångar. Ser de inte den förödande propagandan?

De människor som kring förra sekelskiftet kämpade för allmän rösträtt var säkert övertygade om att medborgarnas rösträtt var den enda och verkliga vägen till en reell demokrati. Att valdeltagande och politiska beslut i framtiden skulle komma att avgöra samhällsfrågorna.

Dessa rösträttskämpar var så övertygade och renhjärtade, men även mycket naiva. I dag kan man fråga sig varför ingen bland dem såg de andra krafterna i samhället: storföretagens ägare, bankernas ägare, de som aldrig tänkte släppa ifrån sig den verkliga makten. De slugaste och skickligaste bland dessa gav gärna rösträtt åt medborgarna. En enkel eftergift, men de behöll själva bestämmanderätten över samhällets ekonomiska strukturer. De var samhällets verkliga överklass.

Vår skendemokrati ligger i händerna på den ägandeklass som med propaganda styr samhället. De äger nittio procent av alla dagstidningar, de har filmproduktionen i sina händer (den stora internationella som har ett så enormt inflytande över vårt sätt att tänka). Därtill hela veckopressen. Skolans undervisning är också den påverkad. Har vi någonsin sett att skolan informerar eleverna kring samhällets verkliga strukturer, som en reell undervisning i nutidshistoria?

Men även vår låtsasdemokrati gör halt vid arbetsplatsernas dörr. Arbetsgivarna har all bestämmanderätt. Avgör om företaget skall läggas ned eller fortsätta leva. Avgör vem som skall avskedas vid ”rationaliseringar”, avgör lönenivån. Borgerliga politiker tjatar om att löntagarnas rättigheter bör lagstiftas bort. De behövs ju inte. Facket är som motståndare halvt utplånat. Och något annat försvar har löntagarna inte. Det motstånd som en gång fanns är nu raserat. Etablissemanget i vårt land behöver inte förbjuda fackföreningar. Det räcker med att låta höja avgifterna till a-kassan. Och att smutskasta fackföreningsrörelsen.

Vår skendemokrati, där makthavarna genom alla samhällets ”informationskanaler” – både de som öppet redovisar sig som sådana och de mer subtila – dirigerar våra ställningstaganden och åsikter. Dirigerar hur vi tänker.

Etablissemangets proffsdebattörer oroar sig för Sverigedemokraternas framgångar, som de nu redovisas i opinionsmätningarna. Där kan jag instämma i att ett rasistiskt partis frammarsch gör inte samhällssituationen bättre. Men verkligt framgångsrik blir inte en sådan rörelse förrän den får ekonomiskt stöd från landets kapital­ägargrupper, som hände i Tyskland på tjugotalet.

Hatet mot hela arabvärlden har odlats fram av en heltäckande propagandavåg, där muslimer genomgående utmålas som skurkar, i filmer, tv-serier, dagstidningarnas artiklar, skönlitteratur (deckare), dataspel etc. Efter detta ställer sig medelklassens intellektuella så frågande inför ett rasistiskt partis framgångar. I vårt land! I vår demokrati! Hur uppstod detta? Jag ställer mig frågande till denna intellektuella elits intellektuella förmåga. Ser de inte den förödande propagandan?

Vi är inte fria att välja ståndpunkt, äger inte en fri tankevärld, bundna i vårt samhälles tankestrukturer som vi är, en snärjande mörk kokong som så smart spinner in oss. Utan att själva varsebli detta agerar och tänker vi alltid som makten vill. Antingen vi köper lögnen om de fuskande sjukskrivna (tillkommen för att kunna sänka de sjukas försäkringsersättningar) eller lögnen om stormaktens kamp för demokrati i Mellanöstern. Som i verkligheten gäller olja och att ge vapenindustrin expansionsmöjligheter.

De lögnerna kan många av oss dock se. Värre med de skickligare dolda vi inte ser.

Ulla Johnasson