ÅSIKT

Svenskar som vantrivs vågar inte byta arbete

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Anställningsskyddet låser fast människor i jobb de inte vill ha

Foto: Det är dags att Moderaterna på allvar frågar sig hur reglerna på arbetsmarknaden ska utformas för att skapa de bästa förutsättningarna för ett långt och friskt arbetsliv.

För ett år sedan arbetade jag med boken ”inLASt” där sex ­personer berättar om hur de fastnat i anställningar som ­inte var bra för dem. Gemensamt hade de att anställningsskyddet gjorde att de kände sig tryggare i att stanna på ett företag där de vantrivdes än att bli sist anställt på ett nytt företag.

Flera olika studier visar att vantrivsel i längden leder till ökad stress, mag- och sömnproblem, en ökad risk för att bli sjukskriven och till och med ett ökat användande av ­psykofarmaka. Yttringar som ­alla de intervjuade beskrev.

I rapporten ”Bedräglig trygghet” ­undersöktes hur utbredd vantrivseln är på svensk ­arbetsmarknad. Resultatet var nedslående. 350 000 svenskar vantrivs med sitt jobb och mer än en miljon trivs inte särskilt bra.

För några år sedan frågade TCO personer som ­ville byta jobb varför de inte gjort det. Det vanligaste skälet var att de ­”inte ­vågade eftersom de tror sig ­hamna i ett sämre läge vid en eventuell uppsägningssituation på den nya arbetsplatsen”.

Det finns alltså starka signaler om att ett strikt anställningsskydd låser fast människor i jobb de inte vill ha. Det intuitiva sambandet är både enkelt och självklart. Ett strikt anställningsskydd leder till att kostnaden av att byta jobb ökar och därför är det också färre som gör det.

Forskningen på detta område har dock varit sparsmakad men nu prövar Gielen och Tatsiramos – verksamma vid universitetet

i Bonn – i studien ”Quit Behavior and Job Protection” hur ett strikt anställningsskydd påverkar viljan att byta jobb.

Genom att använda data över ”job satisfaction” undersöks hur människor som har ett fast jobb reagerar när jobbtillfredsställ­elsen faller. Väljer de att stanna kvar och uthärda eller väljer de att ­byta jobb? ­Studien omfattar 12 länder med olika utformning och grad av anställningsskydd.

Huvudslutsatsen är att i länder med mindre strikt anställningsskydd är människor mer benägna att säga upp sig när de ­inte trivs längre. Om chefen beter sig illa, löneökningen inte är som man tänkt sig eller arbetet ­inte utvecklas som man vill, då är det fler som vågar söka efter ett bättre­ jobb om anställningsskyddet inte håller en tillbaka.

Ett kompletterande resultat i studien är att i länder med ett striktare anställningsskydd går ett jobbyte hand i hand med en större löneökning. Den som byter jobb kräver helt enkelt högre kompensation för att acceptera den förlorade anställningstryggheten som jobbytet medför.

Frågan jag ställer mig är vilka av de sex personer som intervjuades i boken ”inLASt” ­hade kunna slippa att må dåligt ­eller undvikit att bli sjukskriven? Hur många av den dryga miljon svenskar som inte trivs med sitt jobb skulle ta sig i kragen och ­söka ett jobb där de trivs om inte LAS höll dem tillbaka?

Anställningsskyddet infördes en gång i tiden för att öka de anställdas trygghet. Förvisso ett vällovligt syfte men i dag är alla medvetna om att ett strikt anställningsskydd försvårar för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden att få ett jobb. Den höga arbetslösheten bland ungdomar och invandrare är en konsekvens som är allt för ­uppenbar.

Nu pekar alltså forskning på att den stora och hårda kärna av arbetstagare som många trodde­ var anställningsskyddets vinnare inte heller kan hurra alltför glatt.

Moderaterna är denna helg samlade för partistämma. Ett parti som ser sig som det enda arbetarpartiet och som menar allvar med att de vill hjälpa och skydda de anställda på svensk arbetsmarknad måsta ta intryck av forskning som denna.

Det är därför dags att också ­Moderaterna på allvar frågar sig hur reglerna på arbetsmarknaden ska utformas för att skapa de bästa förutsättningarna för ett långt och friskt arbetsliv.

Björn Lindgren