ÅSIKT

SVT struntar i funktionshindrade

DEBATT

Anna Bergholtz skriver om hur det kändes att vara det "blinda alibit"

Foto: Urban Andersson
Anna Bergholtz arbetar nu som programledare för UR:s ”Livskraft”. Våren 2004 praktiserade hon på SVT:s "CP-magasinet"

Under våren 2004 gjorde jag praktik på ”CP-Magasinet”. Även känd som ”den blinda” syntes jag både i rutan och slet hårt bakom kulisserna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Utan praktiklön, det gav inte SVT till studerande på folkhögskola. Men okej, jag var ju stolt över att få arbeta med denna nysatsning som snart rosades i alla tidningar.

För första gången fick vi personer med funktionsnedsättningar både synas i rutan och i själva tv-huset, som byggdes om för att vi skulle komma.

CP-armén drog fram över landet och skaffade sig rekryter i både äldre och unga tittare. Snart förstod jag vilken genomslagskraft media har och hur vårt program skulle bidra till att förändra bilden av oss personer med funktionshinder.

– Det här är en början, sa man.

I slutet av programmen hade vi korta sekvenser där olika människor med funktionshinder fick agera programledare i bland annat ”Rapport” och ”Uppdrag granskning”. Hur många gånger har man sett en programledare med cp-skada förr? Det var min tro att denna lilla aptitretare skulle kunna öppna för förändring.

”CP-Magasinet” gick verkligen bra. Vi hade toppmaterial att använda i programmet och fick till och med skrota en hel del.

– Det tar vi till nästa omgång, sas det.

Nu har jag förstått att det inte blir någon ny omgång. Åtta program blev det. Man vill inte göra en dålig uppföljning till programserien har jag hört. Jag kan förstå den tanken. Så klart vore det också skönt om man slapp göra nischade program på detta sätt. Att funktionshindrade människor syntes i allmänna program, om sport, natur, eller nyheter. En av tankarna med ”CP-Magasinet” var ju att förändra attityder och till en del gjorde man nog också det. Men vad händer nu?

”CP-Magasinet” var en början, sa man. En början till vad? Fortfarande står det inget i SVT:s mångfaldsplan om funktionshinder och fortfarande har jag inte sett en enda reporter eller programledare med funktionshinder i rutan. Kan det vara så som en av SVT:s chefer uttryckte sig, att svenska folket ännu inte är moget för en programledare med funktionshinder i något annat program. Det kan liksom bli för mycket för tittaren att se någon i rullstol eller med vit käpp.

Samma chef hade inga problem med detta när det gällde ”CP-Magasinet”, ett nischat funktionshinderprogram, och troligen heller inga problem med att ta emot pris efter pris då programmet hyllades stort.

Efter att vi fått Stora Journalistpriset användes pengarna till en resa till Budapest för att fira. De flesta i redaktionen fick åka med utom jag, men det får man väl ta som praktikant. Det var däremot ganska bra att ha med mig på presskonferensen som det ”blinda alibit”. Jag var ju inte vilken journalistpraktikant som helst, utan faktiskt särskilt utvald på grund av min merit som funktionshindrad. Ja, det är inte var dag det ses som en merit.

Jag väntar nu spänt på vad SVT ska göra härnäst i efterdyningarna efter ”CP-Magasinets” succé. Framför allt väntar jag med spänning på ett tack, för det har de säkert bara glömt bort i allt ståhej kring programmet, eller vad tror ni? Tills vidare jobbar jag vidare som programledare på Utbildningsradion. Det är jag stolt över, på UR tar man dessa frågor på mycket större allvar. Om man ändå kunde betala sin tv-licens till bara radion. Just nu är jag glad över att jag är blind och kan skylla på det när jag vägrar betala tv-licensen.

"CP-magasinet" lades ner

Anna Bergholtz