ÅSIKT

Lundsberg är inget utan sina traditioner

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Agnes Hellström: Om skolan skulle öppna igen – vad finns då kvar?

Jag har hört hundratals berättelser från elever och vuxna som mått dåligt, som försökt förändra, som tystats, gett upp.

Det har varit näst intill omöjligt att spräcka Lundsbergs skolas bubbla. Vart tionde år har en skandal blåst upp, allt från elever som fått avföring kastad på sig till urartade initieringsriter framför de vuxnas fällda blickar. Styrelsen har använt tystnadens taktik, tigit ut stormen, ignorerat mediernas frågor. Gjort sig oanträffbara.

När Skolinspektionen beslutade att granska Lundsberg i slutet av 2011 användes samma taktik. Rektorn slingrade sig, försökte förminska och tillintetgöra de husföräldrar som fått nog och gjort en anmälan. Skolans styrelse teg och det verkade åter igen fungera. De kom undan, Skolinspektionen backade. Ytterligare tio år skulle kunna gå innan en ny skandal uppdagades.

Men så smällde det till igen. Nio personer misshandlade två andra. Nio tredjeringare vars behov av förnedringsriter borde ha försvunnit med skolans officiella förändringsarbete. Men att förändra ett inofficiellt system som suttit i sedan 1896 görs inte i en handvändning. De nio treorna hade själva invigts som nyanlända. Fått slava. Uppfostrats av de äldre. För dem var det oacceptabelt att gå miste om smaken av de söta frukterna i trädets topp.

Möjligen var invigningen extra hård för att ta igen den tid som gått till spillo medan Skolinspektionen vakat över minsta snedsteg. Möjligen angrep de en elev som vägrade acceptera tystnadskulturen. Som krävde vård för sina skador.

Eleven fördes till sjukhus. Sjukhuset rapporterade till polisen. Skolinspektionen som just avslutat sitt ärende och vänt skolan och dess elever ryggen, fick ny vittring. Medierna krävde svar. Lundsbergs styrelse tvingades för första gången i historien skicka en representant att uttala sig i nyhetssändningarna. Han mumlade något om genomförda förändringar, om chock och besvikelse. Men ingen köpte längre att de vuxna stått ovetande. Inte heller snacket om att trygghets- och värdegrundsarbetet utplånat alla strukturella problem.

Nu stängs skolan tillfälligt av Skolinspektionen. Som före detta internatelev från det nästan lika traditionstyngda internatet i Sigtuna är jag i chock. Likaså som journalist. För nog har jag trott att Lundsbergsfamiljen är oantastlig. Jag har hört hundratals berättelser från elever och vuxna som mått dåligt, som försökt förändra, som tystats, gett upp. Om inte deras upplevelser varit tillräckliga för att agera mot skolan, vad fanns då kvar att göra?

Många frågar sig vad som ska hända nu. Jag hoppas att den sittande styrelsen kan ta sitt ansvar och ifrågasätta sig själva. Se de brister som följer av att ledare som själva är del av familjen. Klarar de att ta det enda steg som återstår för dem i försöken att rädda sin älskade skola: att släppa taget om den? Lämna över ansvar, beslutsfattande och styre till någon utifrån. Som med klar blick och sund pedagogik kan prata om förändring och mena det.

Möjligen självdör skolan då. För vad är den utan sina traditioner? Utan sina före detta elever i styrelsen? Utan sin roll som uppfostringsanstalt för framtida ledare?

Är den då inte bara en helt vanlig gymnasieskola, isolerat belägen i naturskön vy, långt ute i Värmlands skogar?

Agnes Hellström