Det är vänstern som kan lyfta kvinnorna

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Rossana Dinamarca (V): Kvinnor halkar efter under ett borgerligt styre

Rossana Dinamarca.

Feminism utan socialism, twittrade Birgitta Ohlsson (FP) ut under partiets landsmöte.

Gudrun Schyman skriver här att feminismen är gränsöverskridande och menar att höger eller vänster, konservatism eller socialism, inte är relevant i sammanhanget.

Jag menar att de har fel. Om vi tittar på effekterna av den borgerliga alliansens politik så är det uppenbart att den är antifeministisk. Inkomstklyftorna mellan män och kvinnor har ökat med 40 procent sedan Fredrik Reinfeldt blev statsminister.

Kapitalism och patriarkat i samspel skapar en ond cirkel för kvinnor. Därför går det inte att säga att feminismen står över alla ismer eller att det inte är relevant. Det är i allra högsta grad relevant, det har vi inte minst sett under de snart åtta åren med borgerlig regering. De allt fler otrygga anställningarna har framförallt drabbat kvinnor. Det är kvinnor som får hoppas på att få det där sms:et på morgonen för att få gå och jobba. Det är ensamstående kvinnor som fattigdomen drabbat värst när jobbskatteavdragen gått till välbeställda män. Det är kvinnor som blivit fattigpensionärer eftersom de tagit huvudansvaret för hem och barn. Och vi har ett pensionssystem som inte tagit hänsyn till att kvinnor utför den större delen av det obetalda arbetet i hemmet.

Allt detta är skapat av borgerlig politik. Då kan man inte säga att det inte spelar någon roll om feminismen är höger eller vänster.

När Jan Björklund höll sitt tal på partiets landsmöte för ett par veckor sedan gjorde han en historisk återblick med exempel på liberaler som slagits för jämställdhet. Värt att notera var att han inte nämnde något enda exempel efter 1994 och då har alltså Folkpartiet suttit i regering de senaste sju, nästan åtta, åren. Och Folkpartiet har innehaft jämställdhetsministerposten hela tiden.

Det är bra att vi nu har en jämställdhetsminister som kallar sig feminist, men hon sitter i en regering som driver en antifeministisk politik. Ett löfte om en pappamånad till täcker inte upp för det.

I Sverige ser det ut så här i dag:

Kvinnor utför sju veckors mer obetalt arbete hemma per år än män.

Kvinnor har 73 procent av en mans taxerade inkomst.

I snitt tjänar en kvinna 3,6 miljoner kronor mindre än en man över ett arbetsliv.

I nio av de tio största yrkeskategorierna har män högre lön än kvinnor

En manlig företagsekonom tjänar i snitt 9000 kronor mer i månaden än en kvinnlig.

I de kvinnodominerade yrkena är löner lägre än i andra yrken.

På ingen av dessa punkter har det blivit bättre sedan den borgerliga tog över. Tvärtom har Sverige halkat ner från att ha varit världens mest jämställda land till en fjärde plats under den tiden Alliansen innehaft regeringsmakten.

Feminismen har tappat mark. Vi har märkt att det sammanfallit med att vi har varit för tysta. Vänsterpartiet har ett ansvar att återigen föra upp jämställdheten på den politiska dagordningen. Vi ska vara med och fortsätta driva på för förändring och vi är inte ensamma. Den feministiska kampen förs av så många fler än oss. Av jämställdhetsgrupper på skolor, av kvinnor i fackförbund och på arbetsplatser, av nätverk som genomför aktioner, forskare som ständigt ger oss mer kunskap, och många kvinnor och män som i vardagen kämpar för att få vara människor – utan att begränsas av vad som anses manligt och kvinnligt.

Det är vi i vänstern som har en politik och möjligheterna att förändra på riktigt. Där Vänsterpartiet är med och styr har det skett feministiska framsteg, som höjda löner till lågavlönade kvinnor, satsning på kvinnojourer, rätt till heltid, stöd till papperslösa kvinnor, mötesplatser för hbtq-ungdomar eller rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Men för att bli starka och nå reell förändring behöver vi varandra.

Rossana Dinamarca

Publicerad: