Många alkoholister kan dricka måttligt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Alkoholläkare: Krav på helnykterhet avskräcker från att söka hjälp
Det har under den senaste tiden blivit stor uppståndelse kring måttligt drickande. Måttligt drickande för människor som utvecklat alkoholberoende. Kan de verkligen återgå till att dricka socialt och kontrollerat? Ja, visar forskningen; många klarar det - men inte alla. Detta konstaterande har väckt en storm av protester, främst från behandlingsindustrin, men också en del skepsis från medier.
De flesta invändningarna bottnar i okunskap om hur alkoholproblemen ser ut i befolkningen. Om man inte gör undersökningar i hela befolkningen missar man att de flesta som utvecklar ett beroende av alkohol har ett måttligt beroende. I stället formas bilden av alkoholberoende av de som finns på kliniker, behandlingshem och AA. Denna grupp har oftast utvecklat mycket svåra problem och ofta tvingats till behandling.
Alkoholproblem är så skambelagda att det är först när drickandet lett till mycket allvarliga konsekvenser som man kommer till behandling. Detta är ett problem dels för alla de som kunnat få hjälp tidigare, och dels för att det ger en skev bild av alkoholberoende.
Den epidemiologiska forskningen visar att det krävs en helt annan inriktning på alkoholvården för att nå det stora flertalet problemdrickare. Den nuvarande modellen för behandling skapades för 100 år sedan. Sedan dess har det skett stora förändringar i dryckeskultur och alkoholvanor. Behandlingsansvariga har helt enkelt inte hängt med.
Alkoholberoende är vanligast i åldern 18 till 25 år, sedan minskar det med stigande ålder. Detta ställer helt nya krav på hur hjälpinsatser ska utformas för att vara attraktiva för denna målgrupp. Det säger också något om den kanske vanligaste myten på detta område: En gång alkoholist, alltid alkoholist. Så är det inte. De flesta kommer ifrån sitt beroende, oftast utan någon behandling alls.
Men beroendetillståndet är riskabelt. Det hinner hända mycket elände innan man kommer ur det: relationer kvaddas, karriärer spolieras och dödligheten är fördubblad jämfört med den övriga befolkningen. Därför behövs stöd och behandling. Och det krävs nya grepp i vården för att erbjuda denna grupp hjälp på deras egna villkor.
Vi ser också en mycket kraftig ökning i beroende bland kvinnor, särskilt medelålders och äldre kvinnor. För denna grupp är det ännu mer skambelagt att ge sig till känna och söka hjälp. Vården måste därför sänka de höga trösklar som finns i dag för de som har problem med alkohol.
I min forskargrupp har vi därför börjat studera hur drickandet ser ut i den stora gruppen av socialt välfungerande personer med alkoholberoende. Vi har gjort något som kan tyckas självklart men inte gjorts tidigare: Frågat vilken typ av hjälp de vill ha.
I stor utsträckning ställde dessa personer samma krav på behandling som patienter gör i den övriga hälso- och sjukvården: vården ska vara lättillgänglig, på patienternas villkor och med respekt för deras autonomi.
I detta ingår också rätten att själv bestämma målsättningen med behandlingen. Det vanliga kravet från dagens behandling på helnykterhet blir för en stor grupp en anledning att inte söka hjälp. De är oroade över sitt drickande och vill ha hjälp att dricka mindre, men vill ogärna sluta helt.
En viktig fråga är då om det går att komma ifrån alkoholproblem utan att sluta dricka helt. Vid det här laget är det ställt utom tvivel att många klarar detta. Utmaningen för vården nu är att bli tillgänglig och attraktiv för den stora grupp som hittills inte velat ge sig till känna.
Sven Andréasson