ÅSIKT

Framtiden – det bästa av det gamla

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Ulrika Knutson: "Till framtidens kultur hör också alla dessa tonträffningens giganter som börjar på B"

”Vi börjar ana att vår vilsegång/är ännu djupare än först vi trott” skrev Harry Martinson i trettonde sången av Aniara, med något som liknar dyster tillfredsställelse. Fast 1956 var det ingen mainstream-tanke. Framsteget satt ännu i förarsätet, i Sverige hade allt blivit så bra att det knappt kunde bli bättre, och ändå skulle allt bli ännu bättre! Det betraktades som en naturlag. I majoritetssamhället tog man av sig hatten för poeten Martinsons allvar och sköna tankar, men man skakade på huvudet åt dysterkvisten.

Så illa kunde det ändå inte vara.

Sedan i fjol har allt detta förändrats. Ingen skakar längre på huvudet åt dystopier. Vi kan inte öppna en tidning utan att påminnas om att polerna smälter och öknarna breder ut sig. Gamla vicepresidenter predikar klimatläror för folket och belönas med Nobels fredspris; vår egen unge statsminister viftade i valrörelsen bort klimatfrågan som en fluga, men ändrade sig kvickt.

De klassiskt konservativa borde ha lättast att gilla läget. För dem har utvecklingen aldrig lett till lyckans land, människans arvsynd grinar henne i ansiktet från begynnelsen.

För klassiska marxister är det svårare. Enligt deras tro är människan i grunden god, och lyckoriket i form av proletariatets diktatur ska med naturnödvändighet komma. Problem på vägen dit beror på ofullkomligheter i kapitalismen. Fast det är klart att även det kommande lyckoriket behöver en stratosfär.

Klassiska nyliberaler har det allra tuffast med Aniara. Tekniska lösningar ska komma, säger de trosvisst, och mår illa vid tanken på att ”kunskap är en blå naivitet.” Och dåligt samvete ser de som utslag av dålig smak.

Är det då Martinsons Aniara som är framtidens kultur?

Som vanligt behövs det många röster för att skapa en kultur värd namnet, och jag tror att efterfrågan på optimister kommer att öka. Men optimister hör inte framtiden till, dem får man söka i historien.

Mr Micawber i Dickens David Copperfield, till exempel, som alltid tror blint på att ”någonting ska dyka upp”. Ett jobb, ett handlån, en möjlighet.

Vi kan skratta åt Micawber – det är liksom hans funktion – med gud, vad vi hoppas att han får rätt! Fast det är omöjligt.

Den polska poeten Wislawa Szymborska, som fick Nobelpriset 1996, framstår som en nattsvart optimist med framtiden för sig. Hon föredrar den humoristiske Dickens framför den fanatiske Dostojevskij. Därför skriver hon ”hellre en insektstid än en stjärnetid”. Ett par kackerlackor kvar på jorden är i alla fall bättre än inget liv alls...

Till framtidens kultur hör också alla dessa tonträffningens giganter som börjar på B. De kan ackompanjera oss i väntan på jordens undergång. Vem var det som beskrev musikhistorien i form av tre stora Bob? Bob Marley, Bob Dylan och – Bob Mozart.

Men glöm inte Beethoven, Brahms, Bruckner och Bartok. Eller Bowie och Bruce. Och så förstås Billie och Bessie och BB King. Och Bellman. Och Hildegard av Bingen. Och Bach.

Så länge det finns en skådespelare, en scen och en människa som åtar sig publikens svåra uppgift – så länge finns det teater i framtidens kultur. Och så länge det finns teater så tror jag att den kommer att spela Shakespeare. Hans kungar kommer att slåss om makten på liv och död; knivar kommer att sticka om natten, och fru Macbeths små vita händer kommer inte att kunna tvättas rena från blod. Dåligt samvete kommer att jaga oss, också i framtidens kultur.

Men hans Romeo och Julia kommer att stå och jollra i månskenet, hans Puck kommer att droppa kärlekssafter i ögonen på oss, och hans roliga dödgrävare spotta i nävarna, gräva nya gravar och bolla med nya skallar.

Gamla kungar, gamla skallar och gamla kyssar – tolkade för nya tider.

Om ämnet handlar om framtidens kultur, är det då inte tjänstefel att bara tjata om det gamla? Nej, det tycker inte jag. Ska vi ha en framtidens kultur, så måste den rymma det bästa av det gamla. De röster som jag skulle ta med ombord på Aniara – som näring åt den verkliga framtidens kultur.

PS Det ser ut som en tanke att Stiftelsen Framtidens kultur, som legat bakom i stort sett alla kreativa konstnärliga projekt i Sverige de senaste åren, nu har tömt sina fonder. Våra kära kulturpolitiker får hitta på något nytt!

Framtidsdebattör

Ulrika Knutson

50 år, Uppsala.

Kulturjournalist och radiopratare.

? Det vill jag gräva ner för framtiden:

Frödings dikter, Selma Lagerlöfs och Strindbergs samlade. Och Billy Wilders film I hetaste laget, 1958. En av de svartaste optimistiska filmer som gjorts.