Varför är vi inte där?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Fyra nordiska politiker: Norden kan få en nyckelroll i G20 och klimatpolitiken

1 APRIL 2009 G20-möte i London och premiärminister Gordon Brown och hans hustru Sarah välkomnar USA:s president Barack Obama med frun Michelle till 10 Downing Street.Foto: AP

När G20-gruppen träffas i London i dag är Norden inte representerat. Trots att Norden skulle kunna klimatsatsa Europa ur krisen, skriver fyra S-märkta nordiska politiker.

I?dag möts den så kallade G20-gruppen för det viktigaste mötet hittills i denna informella grupperings historia. På agendan står den ekonomiska krisen. Prognosen för framgång är inte gynnsam efter EU-mötets avvisande hållning till samordnade stimulansåtgärder. Norden är inte närvarande.

Vi befinner oss mitt i den första globala ekonomiska krisen någonsin. Det enda som skulle kunna begränsa skadorna är politiskt ledarskap och samarbete.

Samtidigt som vi ska möta finanskrisen tornar en ännu större utmaning upp sig: Den globala uppvärmningen. De klimatplaner som finns är med all sannolikhet helt otillräckliga och även här är det bråttom. Det kommer att krävas mycket stora insatser från världens regeringar de närmaste åren om katastrofer och höga kostnader ska kunna undvikas.

Den ekonomiska krisen kan erbjuda en ny möjlighet: För att stoppa det branta efterfrågefallet i ekonomierna krävs en omfattande och globalt samordnad stimulanspolitik. Om stimulansen får ett innehåll som snabbar upp omställningen till ett fossilfritt samhälle kan man uppnå långsiktigt gynnsamma effekter för både klimatet och ekonomin.

För att bryta beroendet av fossila bränslen krävs stora offentliga investeringar i transportsystem, boende, energieffektivisering, infrastruktur och förnyelsebar energiproduktion. Det är också offentliga investeringar som kan ge de bästa effekterna för den ekonomiska tillväxten.

Den globala uppvärmningen och dess risker har varit kända i 20 år. Trots detta har det inte hänt särskilt mycket för att styra konsumtion och produktion bort från ökande koldioxidutsläpp.

Det räcker sannolikt inte att reducera utsläppen till nära noll 2050, de rika länderna måste snart börja ta hem CO2 från atmosfären. Stockholm Environment Institute har visat att ett land som Sverige borde minska sina utsläpp med 100 procent fram till 2020 – genom åtgärder hemma, bistånd, handel och investeringar.

De nordiska länderna skulle tillsammans kunna spela en nyckelroll för att dessa genomgripande och komplexa processer ska ta fart. Men det förutsätter en helt annan vilja till samarbete. Tillsammans skulle Norden också kunna få en plats i G20-gruppen – om regeringarna ville och kunde enas om en gemensam representant.

Det kändes hoppfullt när de nordiska statsministrarna i juni 2007 möttes i Punkaharju och kom överens om att fördjupa sitt samarbete för en global politik. Men så värst mycket har inte hänt. Inte heller när de fem nordiska statsministrarna nyligen möttes på Island för att diskutera den ekonomiska krisen och klimatet ledde det till några statsmannamässiga initiativ.

Norden skulle kunna agera pådrivande och bidra till ett bättre ledarskap på många sätt. Norden ses på med stor respekt i omvärlden, vår ekonomiska utveckling, välfärd och rättvisa lyfts ofta fram som föredöme för andra länder. Vi har legitimitet att utöva inflytande men vi utnyttjar det inte.

Om inte vi klarar av att samarbeta, hur kan vi då tro att Europas alla länder ska kunna göra det? Eller att resten av världen ska kunna hantera klimathotet tillsammans.

Norden bör gå före med starka styrmedel för att bryta utsläppskurvorna. Det stimulerar vår egen strukturomvandling och stärker på sikt vår konkurrenskraft.

Vi bör samarbeta om forskning och innovation. Bygg ut det nordiska så kallade toppforskningsinitiativet. Lägg mer resurser på innovation för energisparande och förnyelsebar energi och på utveckling av fossilfria transportsystem.

Det är nu vi har chansen att göra något. Vad som krävs är att regeringarna slutar tänka nationellt och kortsiktigt, formulerar mandat och sätter av resurser och kompetens för att genomföra omställningen. Kort sagt, visar ledarskap. Vad väntar ni på?

Svend Auken
Sinikka Bohlin
Kristina Persson
Ulf Sundqvist