ÅSIKT

Vården är omänsklig – bränner ut sin personal

Psykolog: I dag går det inte att jobba och samtidigt vara en hel människa

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT/GETTY
Sjukvården behöver ställa om till ett system som bejakar personalens mänsklighet och ökar utrymmet för ett hållbart yrkesliv. Det är dags för politikerna att börja adressera det grundläggande problemet inom svensk sjukvård i dag: bristen på mänsklig hållbarhet, skriver Minna Forsell, psykolog och författare.

DEBATT. Det som saknas mest i vården just nu är varken pengar, styrning eller personal: det är mänsklig hållbarhet. De mänskliga resurserna, som är centrala för god vård, är snart helt förbrukade.

Vårdkrisen är ett faktum: medierna svämmar över av skildringar och dagligen tar vi del av vittnesmål om hur personal slits ut, inte hinner gå på toaletten, ägnar sin tid åt meningslös administration och brottas med etisk stress.

Överallt framkommer omöjligheten i att jobba inom vården och samtidigt vara en hel människa, med allt vad det innebär av fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov.

“Platsbristen på sjukhuset har förvandlat mig till en maskin”, skriver ST-läkaren Darius Barimanis i en krönika i Dagens medicin, och han tycks inte ensam om att känna så.

Ändå skriver socialministern i Aftonbladet att ”när du behöver det som mest, då ska samhället finnas där. Du ska vara trygg med att Sveriges skickliga läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter och arbetsterapeuter finns där för dig”.

Visserligen behövs säkerligen den kömiljard som hon föreslår, men vad ska göras åt vårdsystemets skriande behov av mänsklig hållbarhet? Att arbetsförhållandena bränner ut personalen samtidigt som de ska ge vård åt andra?

Inom mitt eget skrå, psykologernas, skämtas det ofta om hur vi i yrkesrollen betonar återhämtning, balans och stressreduktion samtidigt som vi själva tvingas prioritera bort det. Vi skrattar åt ironin, men det är inte roligt. Skämtandet innehåller ett stort mått av uppgivenhet inför systemet.

Den mänskliga ohållbarheten urholkar vården av tre skäl:

  • Engagerad personal drivs bort. Särskilt oroande är hur allt fler nyutexaminerade läkare inte längre vill arbeta inom vården. De ser ingen framtid för sig själva där. När jag föreläste för ST-läkare i våras blev de flesta närmast chockade när jag beskrev dem, i egenskap av bärare av specialistkunskapen, som vårdsystemets viktigaste resurs. Många upplevde sig snarare som funktioner som ska pressas till maximum utan chans till återhämtning, men som ändå ska hålla år ut och år in. Kanske är det insikten om att denna ohållbarhet inte är en övergående kris som får många att tveka inför ett arbetsliv inom svensk sjukvård. Att jobba inom vården och också ha ett liv och hälsan i behåll är inte längre en självklarhet.

  • Mänskliga kvaliteter är nedprioriterade, trots deras stora betydelse för god vård. Rätt handlag i mötet med patienter spelar roll, det kan till exempel få patienter att ta till sig hälsoråd bättre. Det är bara att fråga sig omkring: i berättelser om god vård är ofta gott bemötande, upplevelse av kontakt och vältajmad empati centralt. Detta är inte onödigt pynt, det är vårdens kärna. Vårdens medarbetare behöver få utveckla inte bara sina tekniska kunskaper, utan också sin sensibilitet, sin empati, sin kreativitet - kort och gott sin humanism.

  • Personalen slits ut, med allt vad det innebär av kostnader, kvalitetssänkning och resursslöseri. För att ha en högspecialiserad vård med effektiv kunskapsutveckling behöver människorna som utgör vården, från administrativ personal till specialistläkare, kunna hålla och utvecklas ett helt arbetsliv.

Sjukvården behöver ställa om till ett system som bejakar personalens mänsklighet och ökar utrymmet för ett hållbart yrkesliv. Det är dags för politikerna att börja adressera det grundläggande problemet inom svensk sjukvård i dag: bristen på mänsklig hållbarhet.

Det handlar inte om att minska effektiviteten. Det handlar om att långsiktigt öka den.

Minna Forsell, psykolog och författare.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM