Socialdemokratin får inte avskaffa sig själv

Debattörerna: I dag framstår vi som fullständigt principlösa

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: LOTTE FERNVALL
Vi måste skilja på å ena sidan S som politiskt parti med en över hundraårig historia av kamp för välfärd och demokrati, och å andra sidan S som medlemmar i en hårt villkorad mittenregering, skriver Mattias Irving och Kawa Zolfagary.

DEBATT. Det har snart gått ett år sen Januariavtalet grundlade stödet för en ny rödgrön regering. För oss som såg hotet från den yttersta högerkanten torna upp sig innebar JA en välkommen tidsfrist – ett andrum, om man så vill. Genom dyra kompromisser har vi köpt oss knappt fyra likaledes dyrbara år, och därtill tre hårt villkorade rödgröna budgetår.

Sedan må det vara hänt att dessa år definieras negativt: I brist på att kunna föra en äkta socialdemokratisk politik så är vår regerings starkaste existensberättigande allt det som den inte är. Vi må ha fått en högerpolitisk agenda, men vi har inte en borgerlig statsminister. Vi må se hur debatten snabbt fått auktoritära och reaktionära inslag, men vi har inga bruna krafter i vår regering. Hellre en urtvättad ros än en blåsippa i HD.

Januariavtalets mest radikala högerpunkter såsom slopad värnskatt och fortsatt rovdrift på den gemensamma välfärden skapar missnöje och olust bland Socialdemokraternas egna led, och har inte heller imponerat på väljarna. Om vi nu ska betala priset, då är det dags att vi tar vara på den tid som vi har köpt oss.

Men det är en mycket svår uppgift för ett parti att samtidigt inneha regeringsmakten och återuppfinna sig självt. Det är en uppgift som omöjligen kan läggas på någon enskilds axlar. Inte på partisekreteraren, inte på partiordföranden eller resten av partistyrelsen. Det är en uppgift som måste axlas av flera om den ska ha en chans att lyckas.

Men vi har långt dit idag. Högern har nu inte bara fått Socialdemokraterna att driva igenom deras politik, utan partiledningen verkar dessutom fast besluten att försvara den fastlagda linjen, eller som allra minst tona ner den. Till exempel skrev partisekreteraren Lena Rådström-Baastad nyligen om detta i ett inlägg på Facebook, att ”helheten kommer att föra Sverige i rätt riktning, men där en del av de beslut vi har fattat inte har varit populära”.

Vi kan inte som parti i juni 2018 kalla marknadshyror för ”en hyreschock” och säga, ordagrant: ”det kan vi socialdemokrater aldrig acceptera”, för att i januari 2019 förhandla om ett ”aldrig” till ett ”ok” och redan i november samma år nöja oss med att säga att beslutet ”inte är populärt”. Vi framstår som fullständigt principlösa, och det är ju långt ifrån sanningen. Vårt misstag är ju det rakt motsatta: Att vi är så principfasta i att hålla ingångna avtal att vi försvarar våra motståndares krav åt dem.

Då fastnar retoriken i ett konstant läge av skademinimering, av en balansgång mellan två negationer: ”Detta är absolut inte S politik” och ”detta är inte så farligt ändå”. Men en hållning får inte i det långa loppet kännetecknas av ett undflyende varken-eller. Då tappar rosen inte bara sin färg utan också sina konturer.

Självklart är marknadshyror inte ”populära”, som partisekreteraren uttrycker det. De är ju inte S-politik. Vi hängde under valrörelsen upp en stor del av vår trovärdighet på att bekämpa dem. Debatten må ha kort minne, men väljarkåren har det inte.

Vi löper risken att vi slutar göra det som vi gjorde så väl under valrörelsens slutskede, nämligen forma opinionen. I stället anpassar vi oss till det rådande läget och försvarar det. S-strategin vittnar om en högst förståelig jakt på att fortsätta vara valbar även 2022. Men varför påminner den jakten så mycket om jakten som många unga vittnar om, på att vara anställningsbar?

Om att mäta sig själv med någon annans blick, att inte ifrågasätta det rådande utan tvärtom spela med i andras förväntningar, även om det i det långa loppet innebär att man avskaffar sig själv som person?

Men det finns ett alternativ, och det är att vi tydligt skiljer på å ena sidan Socialdemokraterna som politiskt parti med 87 000 medlemmar och en över hundraårig historia av kamp för välfärd och demokrati, och å andra sidan Socialdemokraterna som medlemmar i en hårt villkorad mittenregering. Vi måste definiera oss mer utifrån det förra än det senare. Det är där som kraften finns i dag.

Då framträder tre viktiga strategier:

Gräsrotsarbete. Vi behöver bli mer flexibla och rucka på de hierarkier som finns idag. Partiet måste inte bara inspirera fler gräsrötter utan också bjuda in dem. Vi är inte längre den självklara plattformen som unga och samhällsengagerade människor söker sig till när de vill förändra idag. Men det kan vi ändra på. Framgångssagan för socialdemokratiska partier idag stavas inte annorlunda än vad den gjorde för hundra år sen. Istället för att jaga opinionen kan vi skapa den, om vi bejakar och satsar på våra rötter.

Blanda konsekvens med opportunism. Den yttersta högern har aldrig tvingats till kompromisser i sina få rasistiska hjärtefrågor, och har fritt kunnat använda resten av de politiska frågorna som spelmarker för att manövrera med. Vi har däremot tvingats till kompromisser i frågor som ligger nära hjärtat. Det gör att de lätt kan framstå som mer principfasta än oss.

Därför måste det som definierar oss som parti genomsyra alla våra förslag. Det finns idag många frågor där vi har en stark majoritet med oss, och där vi kan väcka känslor och nerv i politiken igen. Frågor som motstånd mot nya skattesänkningar för de rikaste, det dysfunktionella skolsystemet och den havererade vården borde vara centrala för oss. Där har högern, med eller utan rasism, inget att sätta emot vår politik.

Nyskapande. Samtalet på arbetsplatsen, i skolan och andra möten mellan människor kan aldrig ersättas. Men det kan och måste kompletteras. Högern har under många år dominerat samtalet på nätet. Den yttersta högern började bearbeta sina bruna gräsrötter redan när nätet var ungt. Deras sympatisörer är lättmobiliserade, ideologiskt övertygade och lägger många ideella timmar på att främja sitt parti, utan någon ersättning. Därför har de idag en starkare närvaro på nätet än alla övriga partier tillsammans. Det spelar ingen roll hur fel de har. De dominerar ändå samtalet.

För högern överlag på nätet gäller att de är mer flitiga, investerar mer resurser i lokala initiativ och vågar prova nytt. Vi har å andra sidan en svag närvaro som mest drivs på av avlönade politiker och tjänstemän.

Även här behöver vi bli mer öppna för det levande och lokala engagemang som finns på alla håll i Sverige, och ge stöd för att stärka de röster som finns där ute.

Ofta behöver de ett sammanhang, en politisk skolning, en kanal för att göra sig hörda. De behöver oss.

Vi kan så mycket mer än att imitera högerns kommentarsstrider. Det handlar om att vi själva måste bli den naturliga plattformen för alla som vill mobilisera för ett mer progressivt och inkluderande Sverige, ett framgångsexempel där social rättvisa skapar gemenskap och tillit också mitt i vår nya svenska mångfald.


Mattias Irving, socialdemokratisk debattör
Kawa Zolfagary, skribent


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM