ÅSIKT

Jag vägrar vara tyst – trots hatet

Pim, 20: Det är fruktansvärt svårt när inte ens ni politiker förstår allvaret

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Anna Tärnhuvud / AFTONBLADET 85705
Pim: ”Jag tänker inte skrämmas även om jag är rädd, för jag vet att jag har människor runtom mig som tar emot mig då jag faller.”
DEBATT

DEBATT. Jag är uppfostrad i en familj där solidaritet och civilkurage har varit en självklarhet.

I min kamp för människor i utsatthet har jag fått utstå oräkneliga motgångar. Även om min morfar sa “Du får starka ben av att gå i motlut” så är det inte lätt att ställa sig i skottlinjen eftersom det är precis vad det är - en skottlinje.

Jag visste att när jag tackade ja till att vara med i reportaget ”MittID” så skulle jag bli utsatt för saker jag inte ens kunde tänka mig. Ändå såg jag det som en självklarhet att ställa mig där för kampens skull, för mina transsyskons skull.

Alla har det inte så beviljat som jag som har en stor fantastisk familj som stöttar mig, ett helt skyddsnät som backar upp mig 24 timmar om dygnet. Därför vet jag att jag kan ta det, jag kan ta det hatet jag får mot mig eftersom våra berättelser måste få höras.

Jag tänker inte skrämmas även om jag är rädd, för jag vet att jag har människor runtom mig som tar emot mig då jag faller.

Hade världen varit rättvis så hade alla tagit emot mig med öppna armar, kysst min panna, torkat mina tårar och plåstrat om mitt hjärtas alla sår. Men det är inte så verkligheten ser ut.

Vi lever i en värld där såna som jag, som rubbar människors världsbild, blir hatade, utsatta, trakasserade, förföljda, attackerade, misshandlade, våldtagna och mördade bara för att vi existerar. Låt mig upprepa - bara för att vi existerar.

När vi berättar så vill jag att människor ska lyssna och försöka förstå.

Vid ett tillfälle så fick jag träffa en person som sitter i riksdagen. Jag grät i sorg och frustration och berättade om vardagen jag och mina syskon lever i, där vi måste kämpa varje dag för att överleva, en verklighet där vi ständigt behöver försvara vår identitet och existens. Hon sa “Det finns viktigare saker att prioritera”. Det var som ett slag i magen.

Det är så fruktansvärt svårt att föra en kamp då inte ens våra politiker förstår allvaret av att det inte finns ett juridiskt kön som bekräftar att vi finns. Att ha det systemet vi har idag med två binära kön, man och kvinna, är att direkt ignorera icke-binära personers existens. Människor dör på grund av att vi inte blir erkända. Hur kan det inte prioriteras? Sen ska det inte krävas att vi lider för att vi ska få någonting som vi har rättighet till.

Även om jag varje dag känner en hopplöshet då samhället ständigt strider mot mig, mot oss, så vill jag kunna tro på en mänsklighet där vi hjälper människor som är i nöd.

Vi är alla en del av samhället och om vi strider tillsammans, tar kampen tillsammans och aldrig ger upp, håller varandra om ryggen, lyssnar på de som aldrig får höras, torkar varandras tårar och hjälper de som ber om hjälp så tror jag att vi kan komma dit, till ett jämställt samhälle där alla får möjlighet att få vara sig själva och utvecklas till de fantastiska personer de egentligen är, där ingen blir begränsad på grund av samhällets normer och förväntningar och där våra variationer ses som en tillgång.

Hur läskigt det än känns, så ska ni veta att jag kommer stå här för evigt och aldrig sluta. Jag vill vara basen, trumman, det konstanta. Oavsett hur många gånger ni tappar takten så kommer jag aldrig ge upp.

Elden som brinner inom mig för människors rätt att få existera kommer aldrig slockna. Jag kommer kämpa tillsammans med er och stå på barrikaderna tills dagen jag dör, tills vi tagit oss dit, det lovar jag.


Pim, icke-binär transperson.

ARTIKELN HANDLAR OM

Mitt ID

Näthat

Hbtq