ÅSIKT

Debattörer mörkar det goda islam

DEBATT

Mattias Gardell: Opinionsbildarna väljer att enbart lyfta fram extremisterna

Häromdagen spreds ett rykte i Kairo: Danmarks regering avser bränna koraner på bål. Upprörda muslimer stillades av andra som bad dem att först ta reda på fakta.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det vore på sin plats också bland svenska debattörer.

Foto: Schablonbild Så här det sett ut i dagspressen den senaste tiden. Arga och unga män som bränner danska flaggor. Men islams huvudfåra, som förespråka politisk mångfald och mänskliga rättig­heter, är det ingen som talar om.

I Expressen (6/2) varnar ”terroristexpert” Magnus Ranstorp för att turista i Egypten, Tunisien och Marocko. En läsarundersökning i Svenska Dagbladet (7/2) visar att 81 procent inte vågar resa till muslimska länder.

Som Kairobo förvånas man. Här råder gästfrihet, inte främlingsfientlighet. Imamer manar till lugn. Varje muslim är ”ambassadör för sin tro” och bör uppträda med den moraliska resning som här associeras till islam.

När de danska ambassaderna i Beirut och Damaskus stacks i brand reagerade muslimer här med bestörtning. Det får vi inte veta. I?stället lyfter svensk press fram tonåringar som säger sig ”vilja dö för islam”. Extremister finns också i islam, men att göra dem till tolk för den muslimska världen är lika missvisande som att göra Sverigedemokraterna till språkrör för alla svenskar.

Varför inte lyssna till vad som sägs i den islamistiska huvudfåran? Inflytelserika ledare som Mohamed Rashid Qabani (Libanon), Ahmed Badrreddine Hassun (Syrien) och Yusuf al-Qaradawi (exilegyptier) har fördömt ambassadbränderna. ”Förvisso har islam utsatts för attacker på sistone”, sade Qaradawi (6/2). ”Men muslimer får inte ge igen” utan bör hålla sig till ”bojkott”, ”dialog” och ”upplysning”.

De fatwor (lagtolkning av rättslärd) som utfärdats manar till besinning. Den ansedde imamen Hussain Halawa ser nidteckningarna som ett inslag i en ”systematisk mediekampanj” mot islam, men säger att den ”inte delas av alla i väst, utan leds av ett fåtal röster”. Protesterna måste vara ”fredliga” och ”lagliga”.

Ahmad Kutty som leder Islamic Insitute i Toronto varnar för fällan som gillrats av de ”element” i väst som vill piska upp hatstämning.

Muslimer bör ”inte agera emotionellt, utan tänka efter”. ”Att överreagera mot sådana kampanjer gör bara allt värre. Att ta till våld är aldrig en lösning”. På muslimska chatsidor uppmanas de troende att ”fråga sig vad profeten skulle gjort?” Här lyfter man fram berättelser om profetens tålamod med dem som i sin okunnighet kränkt honom. Ty, som det står i koranen (60:7), ”Kanske skall gud i sin allsmäktighet låta vänskap uppstå mellan er och dem som ni nu ser som era fiender. Gud

är ständigt förlåtande, barmhärtig”.

Islamism är ingen enhetlig ideologi utan ett politiskt landskap med olika konkurrerande idéer. I dess islamdemokratiska huvudfåra betonas politisk pluralism och mänskliga rättigheter.

Enligt dess ideologer är yttrandefrihet en islamisk idé, förverkligad redan under profetens tid, varifrån den spreds till väst. Yttrandefrihet är en förutsättning för islamisk dawa (kallelse till tron) och ingår i de reformkrav man ställer i arabvärlden. Detta tycks gå svenska opinionsbildare förbi. Sydsvenskans ledare (6/2) beskriver i stället ”islamismen” (i singularis) som en ”totalitär ideologi” jämförbar med ”nazismen”. Lika vårdslöst påstås att teckningarna ”prövats av dansk domstol. Inget brott har begåtts”. Förvisso polisanmäldes Jyllands-Posten den 28 oktober för brott mot den danska lag som förbjuder att man ”offentligen hånar eller bespottar” ett i landet ”lagligt religionssamfund”. Åklagaren lade ned ärendet. Därmed prövades inte fallet, vilket är en del av problemet.

I ett är jag överens med Sydsvenskan: ”Det öppna samhället är ovärderligt” och ”måste försvaras till varje pris”. Låt oss därför ta strid mot Bodströms förslag att legalisera buggning, hemlig husrannsakan och telefonavlyssning även i preventivt syfte, det vill säga utan att misstanke om brott föreligger. Det är den stora yttrandefrihetsfråga som inte bör förloras i upphetsningen.

Mattias Gardell (46 år Kairo Docent i religionshistoria vid Stockholms universitet)