ÅSIKT

Visst går det att uppfostra barn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Anders Hammarlind: Nina Björk har dragit sitt rosa täcke över huvudet och gett upp

1 av 3

Det är tio år sedan en av de tunga feministiska böckerna såg dagens ljus. Nina Björks ”Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier” (W & W 1996). Ett välbehövligt verk och välkommen språngbräda för radikal förnyelse.

Då.

Alltsedan dess har Nina Björk varit drivande och verksam inom den feministiska rörelsen. Flitig debattör.

I en aktuell artikel skriver Björk att det är omöjligt att uppfostra barn i en samhällsekonomi som är hänsynslöst brutal.

Allt blir vanvettigt fel, menar hon. Det går inte att ha en mellanmänsklig moral och kultur. Föräldrar och barn i vår tid är ett totalt schizofrent projekt.

Samhället består i sin moderna grundfura allena av mer prylar, mer prylar, mer prylar och i denna djupa fåra blir barnen precis som pappa och mamma. Storkonsumenter.

Därför är ”barnuppfostran omöjlig”.

Nu står vi här, alla mammor och pappor, inför våra avkommor och är alldeles nakna. IÌ´1;dag har vi blå plastfigurer – billiga leksaker – i kexpaketen som livets riktmärke. I just detta blir all slags barnuppfostran omöjlig.

Nina Björks budskap.

Det enda vi kan uppfostra våra barn med är vår mänsklighet, vår sanning. Hur ser den ut? Blå plastfigurer – i kexpaketen – som kostar 15 kronor.

Nina Björks budskap. Det är märkligt att vurmandet för det uppgivna struktur-ältandet satt sig djupt. Björk hemfaller precis som så många i; jag har inget liv, vi har inget liv men draken utanför är full av liv. Därav konstaterar hon givetvis att summan av allt är totalt schizofrent.

Ingen jävel på denna jord ska inbilla mig att vi som människa inte har en egen inre moralitet, vi finns till. Vi står för något, eller jag försöker göra det.

Oavsett vad som ryms i kexpaketen. Jag är fånge under kexpaketens tyranni, är Nina Björk i sammanfattning.

Tragiskt. Givetvis har vi en inre egenvärld, en integritet och vi är inget annat än genuina. Vi vill givetvis vara hyggligt bra föräldrar också. Liksom hyfsat bra människor också. Därför kan vi också leva i våra medmänskliga relationer. Eller försöka oss på just detta.

Vi inte några fån allena.

Klart man kan välja den enkla Björk-vägen. Jag är offer, punkt. Det finns inget att göra, punkt. Dra det rosa täcket över huvudet och släcka lampan.

Numera är jag inte förvånad över att jämställdhetsaktiviteterna leds av dysterkvistar, nattsvarta pessimister. Vi är samtliga offer för en jävlig omvärld. ”Vi” är kollektivt, som enskilt en måsskit i höstvinden.

Strunta i strukturerna för en gångs skull. Blicka 50 år tillbaka och vrid sedan huvudet 50 år framåt. Se den stora förändringen och försök tänka över vad som väntar om hörnet.

Mellan män och kvinnor – och i relation till barn – är vi mitt i en stor förändring. Visst går det sakta men stadigt framåt. Med små steg. Det är reformism.

Långt från Margareta Winbergs aktuella retorik om den stora könsrevolutionen. Människor runt om förändrar sina livsvillkor ständigt. Männen är sakteliga på väg att inse vikten av omsorg och hemarbete. Många män är på väg att bli pappor på riktigt.

Förändringen genomförs inte av ideologiska skäl utan från en praktisk vardaglig påtaglighet. Vi är på väg mot jämlikhet på hemmaplan. Den enskilda tar egna beslut och i relation till de mellan – mänskliga relationerna. Denna jämlikhet banar sedan vägen för samhällets jämställdhet.

Förändringen börjar här och nu – hos oss som individer.

Kvotering av föräldraförsäkringen är ett större kliv – och snabbare – framåt än vad Björk ens förstår. Därtill inte ett uns schizofrent.

Anders Hammarlind (Kreatör av Pappagrupperna på Södertörn och tidigare pappagruppsledare)