ÅSIKT

Livstidsdömde Ari är oskyldig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debattören: Han dömdes bara för att han var en finsk alkoholist

Foto: Polisen
”Brottsplatsundersökningens dokumentation av köksfönstret och området i anknytning till fönstret visar att han inte kan ha kastat ut henne”, skriver Jan Olsson om fallet Ari Mattinen.

Efter att människor dömts kan det ibland uppstå en tvekan till att personen är skyldig när materialet granskas i efterhand.

I det här fallet visar utredningsmaterialet att personen är oskyldig. Det känns ju orimligt men jag kan säga att mannen är oskyldigt dömd till ett livstidsstraff. En obehaglig visshet som jag delar med många andra.

Frågan måste ställas: Hur kan detta hända? Inte vet jag.

En finsk alkoholist väcks mitt i natten av polis. Hans sambo har anträffats nedanför lägenhetens köksfönster. Hon har fallit från lägenheten, sju trappor upp.

Hon, gravt alkoholiserad, liten, mager, alkoholskadad. Under påverkat tillstånd kan hon inte hantera urin och avföring. Avföring finns på hennes kläder, fötter och händer när hon hittas död nedanför fönstret.

Han, Ari Mattinen, 47 år, uppträder så naturligt en människa kan göra som får veta att den person som man har djupa känslor för är transporterad till sjukhus.

Fönstret i köket hon fallit ifrån är stängt men inte låst. Som någon träffande uttrycker det: Man stänger inte fönstret efter sig när man hoppar. I köket låg en stol omkullvält och fönsterbrädan låg på golvet. Dessa tre omständigheter blir grunden till att Ari Mattinen grips som misstänkt för att ha kastat ut kvinnan.

Vid obduktionen visar det sig att kvinnan har blåmärken som uppkommit vid olika tidpunkter. Hon har färska blåmärken på överarmarna och också på benen. Rättsläkaren säger att blåmärkena på armarna kan komma av grepp.

Ett känt faktum är att alkoholiserade kvinnor har lätt att få blåmärken.

En kvinna i huset har hört bråk och hur möbler flyttats i mannens lägenhet.

En person har hört en kvinna ropa, ”Kan någon hjälpa mig”. Den som hör ropen på hjälp ser också kvinnans kropp komma fallande.

Ari Mattinen har inga skador på sin kropp, inget DNA från kvinnan under sina naglar och inga spår av exkrementer på kläderna. Något av detta: Skador på kropp, DNA under naglarna och exkrementer borde ha kunnat återfinnas hos honom.

Kriminaltekniker undersöker lägenheten under lång tid för att hitta spår av att möbler förflyttats eller andra tecken på bråk. Man finner inget. Vid köksfönstret kan man inte heller se något som styrker bilden av att någon typ av våldsamhet förekommit.

Tvärtom visar undersökningen att inget bråk förekommit vid fönstret. Frånvaro av spår i sågspån och damm kunde berätta detta för undersökarna.

Den omkullvälta stolen och fönsterbänken på golvet visade sig inte ha samband med något som hänt under den aktuella natten och det framkommer senare att fönstret kan ha slagit igen av sig självt orsakat av korsdraget i lägenheten. Uppgiften om detta förhållande togs fram vid förberedelse till en resningsansökan.

Undersökningens resultat kan sammanfattas med att inga spår finns som visar att bråk förekommit i lägenheten och allra minst vid köksfönstret.

Förundersökningen kunde inte få fram något som visade att Ari Mattinen vid något tillfälle misshandlat kvinnan. Kvinnan förde dagbok och där fanns inget som pekade i den riktningen. I en utredning från kommunens socialtjänst framgår däremot att kvinnan sagt att hon tänker hoppa från sjunde våningen. I lägenheten hade Ari försökt blockera balkongdörren.

Hur man än sökte i utredningen efter bevis mot Ari Mattinen kunde man inte finna något mer än att kvinnan hade blåmärken på armarna och att ljud av bråk hörts från lägenheten.

Ari Mattinen döms till livstids fängelse i tingsrätt och hovrätt. Två resningsansökningar till Högsta domstolen har avvisats. Den första med siffrorna 3–2, den andra med siffrorna 4–1.

Vän av rättvisan måste säga att jag inte kan ha redovisat allt. Att jag medvetet eller omedvetet förtigit det som gör att han dömts till livstids fängelse. Jag önskar att det kan vara på det sättet, det hade känts bättre.

Jag har använt ärendet när jag talat om brottsplatsundersökning och analys för kriminaltekniker i Göteborg och senast för personalen på den tekniska roteln i Stockholm den 10 mars i år. Jag berättade att domstolarna inte tagit hänsyn till vad brottsplatsundersökningen visat. Detta upplevdes som väldigt förvånande, då intrycket normalt är att kriminalteknisk bevisning får allt större betydelse i rättsprocessen. Vid genomgången i Stockholm var den kriminaltekniker som utfört undersökningen närvarande. Han uttryckte då vånda över att domstolarna tagit beslutet att spärra in en människa på livstid.

Jag och mina kollegor är förundrade över att man bortser från resultaten av brottsplatsundersökningen. Ari Mattinen döms till livstids fängelse trots att undersökningen visade att han inte kan ha kastat ut kvinnan.

En finsk alkoholist, tidigare diversearbetare, nu förtidspensionär, är dömd för att han på ett brutalt sätt kastat ut en stackars sjuk kvinna från en höjd av sju våningar.

Hur har intrycket av den finske alkoholisten påverkat processen? Har han uttryckt sina känslor? Har han försökt förklara saknaden efter den kvinna som hittades där på marken? Grät han i rätten och bedyrade sin oskuld? Jag vet att han inte visade sina känslor. Han berättade att han saknade henne men inga tårar förstärkte. Han kanske gav intryck av en person som skulle kunna kasta henne ut mot en oundviklig död.

Vid en bedömning som görs av en persons trovärdighet befinner vi oss på osäker mark om inte fakta ger styrka åt bedömningen. Omedvetet färgas vi av antipati eller empati och låter oss styras utifrån vår egen känsla grundad på utbildning, klasstillhörighet och kulturarv. Detta gäller också människor i domstolen.

Brottsplatsundersökningens dokumentation av köksfönstret och området i anknytning till fönstret visar att han inte kan ha kastat ut henne.

Dock!

Han dömdes till livstids fängelse.

Detta är plågsamt.

Jan Olsson