ÅSIKT

Nu har vi fått nog av sexism och övergrepp

4 004 journalister: Tystnadskulturen andra branscher vittnar om gäller även hos oss

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Det är ni som förminskat och trakasserat oss, alla ni som ursäktat dem och låtit oss bära skammen för vår utsatthet. Det är ni som gör fel, inte vi, skriver 4 004 journalister under hashtaggen #deadline. På bilden: Karin Adelsköld, Rakel Chukri, Kerstin Brunnberg, Sanna Bråding, Cissi Elwin, Frida Boisen, Johanne Hildebrandt, Amie Bramme Sey, Annika Lantz, Anne Lundberg, Kristin Lundell, Sanna Lundell, Pernilla Månsson Colt, Alexandra Pascalidou, Sara Kadefors, Maria Sveland, Klara Zimmergren och Lawen Mohtadi.
DEBATT

DEBATT. Vi är journalister. I vårt uppdrag ingår att granska makten. Vi ger röst åt dem som inte har en egen. Vi berättar andras historier. Vi ställer makthavare mot väggen.

Som kvinnliga och ickebinära journalister har vi tvingats att göra detta samtidigt som alldeles för många av oss också fått hantera vår egen maktlöshet. Varit tvungna att undertrycka våra egna berättelser om stora och små övergrepp, dag efter dag, år efter år.

Många har lämnat redaktioner för att undkomma, vissa har till och med lämnat hela mediebranschen. Ännu fler har bitit ihop, kanske rentav skrattat med åt de sexistiska skämten, samtidigt som vi varnat varandra för de där kollegorna som alltid kommer för nära, med händer på fel ställen. Vi har lärt oss att det är såhär yrkeslivet ser ut.

Den tystnadskultur som våra medsyskon i andra branscher vittnat om råder också hos oss. När vi ändå har sagt ifrån har även kvinnliga chefer ofta ignorerat våra rop på hjälp.

Inte sällan har förövaren varit en uppburen, hyllad och profilerad man, många år äldre och mer erfaren än de vikarier och nyanställda han så obekymrat trakasserat. Just därför har han också varit viktigare för cheferna, som valt att vifta undan och se åt andra hållet. Även om unga kvinnor i branschen varit mer utsatta har dock inte sexismen försvunnit för dem av oss som är äldre. Den tar sig nya uttryck, med andra former av förminskning.

Många journalister har otrygga anställningar. Åtskilliga redaktioner har satt i system att lasa ut vikarier och inrätta tillfälliga projektanställningar. Många av oss är frilansare utan någon anställningstrygghet alls. Det gör att den som säger ifrån riskerar att straffas genom att förlora uppdrag eller inte få förlängt vikariat. Det räcker att man ser det hända en enda gång för att inse att det är bättre att hålla tyst.

Vi tänker inte vara tysta längre. Nu lägger vi skulden där den hör hemma. När vi nu äntligen talat med varandra har vi insett att de övergrepp som vi normaliserat faktiskt är både orimliga och oacceptabla.

Att det inte är oss det är fel på. Det är ni som förminskat och trakasserat oss, alla ni som ursäktat dem och låtit oss bära skammen för vår utsatthet. Det är ni som gör fel, inte vi.

Vi är nu 4 004 journalister som tillsammans sätter ned foten. Alla har inte personligen drabbats, men vi står sida vid sida i kampen mot de strukturer som råder överallt i samhället, och tyvärr även på våra arbetsplatser.

Tack alla utsatta i andra branscher för att ni gått före och visat vägen. Nu gör vi upp med sexism och övergrepp en gång för alla.


Här är hela listan på journalisterna som skrivit under uppropet #deadline.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Här är branscherna som satt ner foten i #metoo 01:57
ARTIKELN HANDLAR OM