ÅSIKT

Det finns alltid ett val

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Gustav Fridolin:
Det är inte billigare att betala lärares arbetslöshet än att betala dem för att undervisa

Politiker lägger ner skolor och sparkar lärare som om finanskrisen vore en oundviklig naturkatastrof. Men det finns alltid ett val.

Det är nu det avgörs om vi ska bygga om landet, där att vara del av det nya Sverige, som byggjobbare eller klimataktivist, måste vara creddigare än att ha vip-kort på Stureplan, skriver Gustav Fridolin.

Utanför sin skola i Osby håller en liten flicka upp ett plakat drypandes med ironi: VÄM BEHÖVVER LERARE? Just nu handlar all politik om henne. Just nu möter hon demokratin för första gången. Antingen lär hon sig att politiker är sådana som lägger ner skolor, eller att så lär hon sig att politiken – det är hon. Att man kan påverka, att man förtjänas att bli lyssnad till, att det alltid finns ett val.

När Sverige mötte sin förra kris, på 90-talet, gick jag själv i skolan. Då som nu fanns det inga onödiga lärare, sjuksköterskor eller fritidsledare att sparka, så man fick sparka en del av de nödvändiga. Också vi demonstrerade mot nedskärningarna. Men för många av oss blev läxan av den första lektionen i demokrati att det inget hjälpte till.

Nedskärningarna fortsatte och gömdes bakom retoriska figurer om stålbad och svångremmar. I dag arbetar fortfarande 100 000 färre i vården, skolan eller omsorgen än då, arbetslösheten är mångdubbelt högre och en kvarts miljon barn växer upp i fattigdom. På punkt efter punkt går vi in i den här krisen sämre rustad än den förra. Kostnaderna för utslagningen, de försämrade studieresultaten och stressen som den vågen av besparingar skapade betalar vi nu.

Ändå verkar man vara beredd att göra om samma misstag igen. 15 000 personer till väntas få sparken från offentlig sektor i år. Äldre lämnas att tas om hand av det riskkapitalbolag som lovat att göra det billigast. I Perstorp stänger man skolan på fredagar för förstaklassarna. Och flera socialtjänster har beslutat att bara ge understöd till 20 tänder. Fler behöver tydligen inte den som är fattig.

Det är som om man inget lärt. Samtidigt har allt förändras. Nu försöker inte ens retoriken att förklara den hårda politiken. I stället talar man om skitår och vargavinter. Så förvandlar man krisen till något oundvikligt, en naturkatastrof. När statsministern pressades i TV4:s julintervju om hur den nedrustade a-kassan leder till att många nu tvingas leva på miniminivån svarade han: Det finns säkert exempel på hur man kan leva på det. Det finns överlevnadskonstnärer. Som om frågan inte handlade om resultatet av politik, utan gällde om man kan hoppa från ett brinnande hus eller överleva en tornado.

Det finns alltid ett val. Om politiken vägrade upprepa sitt misstag från 90-talet och satt sig ner och lyssnade till flickan i Osby skulle man förstå. Det är inte billigare att betala kostnaderna för lärares arbetslöshet än att betala dem för att undervisa.

Det är inte jobb som saknas, utan anställningar. Alla vet att varje krona som läggs på att förebygga klimathotet nu är besparingar i jämförelse med vad det kommer att kosta om vi inget gör. Inte ens naturkatastrofer är nämligen oundvikliga. Att lägga ny räls, rusta upp miljonprogrammen och energisäkra alla offentliga byggnader är bara början.

Vi lever i ett land tidigare generationer lyft ur den värsta fattigdom genom att vägra acceptera sina förutsättningar. Det var de som startade företag och fackförbund, protesterade mot orättvisor, inrättade förmedlingar för arbeten och bostäder och inte gav sig förrän livet blev lite bättre för många fler. Det var de som byggde upp det som gör en stolt över Sverige, tacksam för att vara född här. Allt det som nu rustas ner.

Det som måste göras nu är ett projekt i samma omfattning. Det kommer ge nya jobb, men också kräva nytt slit. Det kommer innebära uppoffringar och tvinga fram nya attityder. Att engagera sig ideellt måste ge mer status än att äga en väska från Louis Vuitton. Att vara del av det nya Sverige, som byggjobbare eller klimataktivist, måste vara creddigare än att ha vip-kort på Stureplan.

Det är nu det avgörs om vi sätter igång eller inte.

Om flickan i Osby växer upp och tar del i ett samhälle som börjar bygga om. Eller möts av en resignerad axelryckning från budgetpressade kommunpolitiker som itutats att finanskrisen är en naturkatastrof de bara har att torka upp efter. Jag lovar, då blir nästa skyfall ännu värre.

Gustav Fridolin