ÅSIKT

Vi kämpar mot näthat – och missar det goda

Debattören: Det är dags att resa sig från tangentbordet och visa praktisk omtanke i stället

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Anna Tärnhuvud
Mats Leijon: Vi som dagligen kämpar mot hot och hat. Som försöker skapa ett lite bättre samhälle, är så fokuserade på vad som försiggår på nätet att vi glömmer bort det goda som existerar utanför medielandskapet.
DEBATT

DEBATT. Nu är blommorna borta från Sergels torg och vardagshatet är tillbaka. Absurda diskussioner om fotbojor och jag vet inte vad, dominerar politikernas försök att bjuda över varandra i ambitionen att verka handlingskraftiga. På hatsidorna fortsätter hatet mot muslimer och hånet mot människokärleken som manifesterades under ett par dagar i Stockholm.

Den negativa bilden jag målar upp här är fullständigt korrekt och samtidigt helt felaktig. Det beror på vad vi väljer att se.

Hade jag beskrivit näthatet och desinformationen på nätet för min mamma, så hade hon inte förstått vad jag pratar om. Hon vet inte vad Facebook är, hon har aldrig hört talas om olika ”vi som står upp för....grupper”

Hon får inga hatmejl, eller hotfulla telefonsamtal.

Hon räknas inte, för hon deltar inte i debatten. Ändå tar hon ställning varenda dag. Hon fortsätter att lägga pengar i tiggarens kopp, för det gör man ju när någon är fattig.

När hon hittade en hemlös person i cykelkällaren, så bjöd hon upp honom i lägenheten (till pappas stora förskräckelse) Så gör man ju när någon är frusen och hungrig.

Hon fortsätter att samtala med ”fyllegubbarna” som tar kontakt med henne eftersom hon tar ögonkontakt och inte väljer att titta bort.

Hennes val att göra gott grundar sig i en uppväxt av fattigdom och sjukdom. En tid när alla i kvarteret var lika fattiga och solidaritet hjälpte en att överleva. Den grundar sig inte i en intellektuell analys, eller ett politiskt ställningstagande. Det är bara så man gör om man är en riktig människa.

Min poäng är att mamma inte är ensam. Jag tror hon tillhör en majoritet. En majoritet som brukar kallas den tysta majoriteten.

En majoritet som så kallade Sverigevänner påstår sig tala för. Trots att de flesta, precis som min mamma, aldrig har hört talas om några Sverigevänner. Om jag bad min mamma gissa, så kanske hon skulle säga att det nog är utlandssvenskar som längtar hem.

Vi som dagligen kämpar mot hot och hat. Som försöker skapa ett lite bättre samhälle, är så fokuserade på vad som försiggår på nätet att vi glömmer bort det goda som existerar utanför medielandskapet. Godheten som manifesteras i den lilla vardagliga handlingen där vi ser våra medmänniskor.

Det sägs att det skrivna ordet är mäktigt, men jag tror att den praktiska, medmänskliga handlingen i vardagen är minst lika mäktig. Vi borde resa oss upp från tangentbordet då och då och demonstrera omtanke och kärlek på samma starka och naturliga sätt som gjordes i Stockholm för ett par veckor sedan.

Nu diskuteras att främlingsfientliga tidningar får ställa ut på Bokmässan och nazister får medverka i Almedalen. Det är mycket elände på en gång. Vi kan hantera det som vanligt med motdemonstrationer och eviga gräl i media.

Eller så kan vi göra som min mamma hade gjort. Hon hade låtit bli att gå dit.

Delta inte i evenemang som släpper in odemokratiska rörelser. Gör nåt annat i stället. En god handling som retar upp dem ordentligt. Men gör den inte för att provocera. Gör den för att det är rätt sak att göra.

I stället för Bokmässan kan vi ju ha bokcirklar, signeringar och fester som hyllar modiga journalister och författare som skriver under dödshot, eller fängslas och mördas. Behållningen kan gå till nån stödfond.

Almedalen är fint på sommaren, men det är inte det enda smultronstället i Sverige. Vi kan ju ha ett sommarläger för ensamkommande flyktingbarn, där de får bada och leka, och lära sig svenska tillsammans med våra egna barn.

Vi kan välja att fortsätta visa kärlek och omtanke om våra medmänniskor. Det är ett aktivt val.

Kan min mamma, så kan vi.


Mats Leijon, initiativtagare till White Ships Sweden och oberoende opinionsbildare för ett rättvisare och mer inkluderande samhälle.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM