L på väg att tappa sitt berättigande, Sabuni

Tidigare FP-politiker: Liberalerna måste rehabilitera socialliberalismen

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Liberalernas enda berättigande är att utveckla en tydlig socialliberal profil som har som huvudmålsättning att utveckla välfärdssamhället och framför allt försvara de mest utsatta i vårt samhälle, skriver tidigare FP-politikern Lars Jacobsson.
Foto: TT
Liberalernas enda berättigande är att utveckla en tydlig socialliberal profil som har som huvudmålsättning att utveckla välfärdssamhället och framför allt försvara de mest utsatta i vårt samhälle, skriver tidigare FP-politikern Lars Jacobsson.

DEBATT. Inför den nödvändiga omstarten för Liberalerna – något vi fortfarande väntar på – finns det anledning att reflektera över partiets politiska hemvist.

Åtskilliga medlemmar i Liberalerna ser sig nog fortfarande som folkpartister – alltså liberaler med tydligt socialt engagemang för alla de medborgare som brottas med vardagens problem. Liberalernas vilsenhet manifesterades tydligt i och med namnbytet.

Efter att ha läst Lena Anderssons bok ”Om falsk och äkta liberalism” framstår partibeteckningen ”Liberalerna” i all sin meningslöshet. Uppenbarligen finns stora problem med att identifiera liberalismen. Just nu gör ju Centerpartiet anspråk på att vara det liberala partiet framför andra.

Liberalerna har under denna flagg inte lyckats klargöra särskilt väl vad som avses. Vad som däremot är uppenbart är att partiet förlorat det mesta av sitt berättigande sett till väljarnas besked i de senaste valen och fortfarande i opinionsmätningarna.

Hur kommer det sig att Folkpartiet från att ha varit det dominerande oppositionspartiet i många år, särskilt under Bertil Ohlins tid, blivit så marginaliserat? Vart tog ambitionen att vara ett parti för folket vägen?

Inför partiledarvalet lyckades Nyamko Sabuni övertyga partiet om sin lämplighet. Hon hade stor erfarenhet av riksdagsarbete (11 år) och regeringsarbete (7 år). Hon verkade ha en tydlig idé om Liberalernas roll som ett ”icke socialistiskt mittenparti” som skulle kunna samarbeta både med socialdemokratin och med moderaterna när så är lämpligt.

Hon tänker själv – något som är centralt för en liberal och frisinnad person. Hon menade att visst skulle man kunna prata med Sverigedemokraterna – vilket ju var som att svära i kyrkan. Det tydde på mod och civilkurage, vilket är en bristvara i svensk politik.

Hon argumenterade för att Liberalerna måste arbeta tydligt för att minska utanförskap och klyftor mellan människor, minska ekonomiska skillnader genom att fördela resurser och skapa fler jobb. Liberalerna skulle vara ”ett parti utan särintressen med bildningsbakgrund att stå på” – vem hade talat om bildning de senaste decennierna?

Detta var några av skälen till att många med mig förordade henne som partiledare. Dessvärre tycker jag inte att vi har sett så mycket av detta hittills.

Vad skulle en vänsterliberalism kunna innebära? Per Gahrton skrev den 13 november på DN Debatt om saknaden efter det ”vänsterliberala” parti som han menar Bertil Ohlin stod för. Han avslutar sin artikel med att det borde finnas ”en given plats i varje rättsstatlig demokrati för ett klassiskt vänster-liberalt parti”.

Politik handlar om moral skriver Göran Greider i sin ”Liten bergspredikan för socialister”. Han skriver att ”socialdemokratin, vänstern och arbetarrörelsen måste vara moraliska rörelser”.

Detta gäller naturligtvis också borgerlig politik. Välfärdsstaten fungerar fortfarande för det stora flertalet, men hålen i nätet ökar och upplevs både onödiga och orättfärdiga givet våra förutsättningar. Långa köer till läkare, operationer, hopplöst att få bostad till rimliga kostnader, usla skolresultat, en arbetsmarknad som skapar ohälsa, ett socialt skyddsnät som sviker de mest sårbara (sjukskrivningar nekas, stöd till funktionsnedsatta avslås …).

Ovanpå detta växer byråkratin som dessutom inte klarar sina uppgifter utan skandaler. Mitt i allt detta står Sverigedemokraterna, som skickligt utnyttjar ”den politiska elitens” oförmåga att lösa problemen som vuxit under såväl borgerlig som socialdemokratisk regim.

Det är intressant och sorgligt att den politiska eliten och ledarsidorna domineras av ett tänkande om att konflikt är politikens främsta drivkraft. Konflikter uppstår hela tiden, men ytterst handlar samhällsbygget om solidaritet och samarbete med respekt för olikheter.

Den goda kompromissen är demokratins kärna. Därför borde de sant demokratiska partierna kunna samlas omkring uppgiften att lösa de problem som alltmer splittrar Sverige i stället för att hela tiden av ren och skär partiegoism söka konflikter i stället för att lösa dem.

Liberalernas enda berättigande är att utveckla en tydlig socialliberal profil som har som huvudmålsättning att utveckla välfärdssamhället och framför allt försvara de mest utsatta i vårt samhälle.

Liberalerna måste ta vanligt folks parti gentemot en juridifierad byråkrati och myndigheter som inte längre förstår sitt uppdrag, som till exempel Försäkringskassan och affärsdrivande verk som profiterar på människor i stället för att tjäna medborgarna, typ Vattenfall.

Partiet måste ta ansvar för den alldeles för långt drivna privatiseringen av ideologiska skäl. Hur mycket bättre blev den svenska skolan av privatiseringen, läkemedelsförsörjningen av upphävandet av apoteksmonopolet, bilprovningsverksamheten, för att inte tala om järnvägstrafiken? Partiledningen måste vidga kretsen av närmaste medarbetare och lyssna på oss ute i landet.

Det finns inget behov av ett parti som av ideologiska/principiella skäl ställer sig på de redan välbeställdas sida – dom klarar sig ändå! Det är förvisso rimligt att utbildning skall ”löna” sig men ”lönen” handlar inte bara om pengar!

Kunskap har ett egenvärde och att få möjlighet att arbeta med intressanta arbetsuppgifter som läkare, ingenjör, jurist och lärare har ett värde långt utöver lönen. Valfriheten för de välutbildade som det fria skolvalet får inte bli en ofrihet för de med mindre förutsättningar att välja!

Det är hög tid att rehabilitera socialliberalismen. Den liberala demokratin måste leverera om den ska överleva.


Lars Jacobsson, professor emeritus, Umeå. Tidigare landstingsledamot för Folkpartiet i Västerbotten och ersättare i Riksdagen


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM