ÅSIKT

Här vågar ingen tala öppet om övergrepp

Debattören: #metookampanjen rasar – men i näringslivet är det tyst

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: THINKSTOCK
Skälet till att kvinnor i näringslivet inte skriker, slåss och anmäler är lamheten hos omgivningen och ledningen, skriver Camilla Wagner.
DEBATT

DEBATT. #metoodebatten har nu rasat i en vecka och jag slås av att kraften i hashtagen inte är ilska, utan sorg. Sorgen som kommer av att något vi begravt och tryckt undan nu bubblar upp. Sorgens belöning är lättnad. Befrielse.

Det finns något så oerhört kraftfullt i att få säga: ”Det var inte mitt fel.”

Nu vädrar mediehusen ut gammal unkenhet. Tidigare stjärnor faller så hårt att marken skakar. Det är gott och väl.

Jag har väldigt lite till övers för människor (män) som behöver befästa sin makt genom att förminska och objektifiera andra.

Det finns dock två saker som skaver.

Det första är att de män som nu fått lämna sina statusjobb får göra det för att fler än en kvinna pekat ut dem. Ni vet, som i Saudiarabien. En mans vittnesmål är värd två kvinnors. Varför räckte det inte med ett vittnesmål? Jag pratar inte fällande domar i domstol, men insatser på arbetsplatserna är väl det minsta man kan begära?

Och sen det här med att det bara är media som sopar ut liken ur garderoben. Är män i mediebranschen mer sexistiska än i andra branscher? Knappast.

Men precis som i näthatsdebatten så är det i media kvinnorna med en röst finns. Jag har intervjuat tusentals kvinnor i näringslivet genom åren och då förtroende uppstår kommer historierna. Historier jag aldrig får skriva.

Hon som trycktes upp mot väggen av sin chef i hotellkorridoren på konferensen. Hon som fick personskydd av företaget för att den höge chefen förföljt och trakasserat henne i en längre tid.

Hon som fick en dickpic (digital bild av en penis) skickad till sig av kollegan kvällen innan de skulle på gemensamt kundmöte, med orden ”så här laddad är jag inför mötet imorgon.”

Ingen av dessa kvinnor träder fram i den här debatten. För gjorde de det skulle deras karriär vara till ända.

Det ingår liksom i könskontraktet att en man kan manifestera sin makt genom att ta för sig, verbalt eller fysiskt, av en kvinnas kropp och integritet utan att det leder till några allvarliga konsekvenser. Det vet vi, eftersom ingenting händer.

Mannen som tryckte upp sin medarbetare mot väggen är fortfarande vd.

Den höge chefen fick lämna det stora börsnoterade företaget, men gick direkt till samma roll i ett annat bolag. Där fortsätter han att befästa sin odödlighet genom att trakassera.

Dickpic-mannen jobbar kvar, men kvinnan lämnade.

Skälet till att kvinnor inte skriker, slåss och anmäler när det händer är just lamheten hos omgivningen och ledningen.

Nu, i strålkastarljuset, tar vi alla avstånd från sexismen på jobbet. Men var var vi när det hände?

Om den här debatten ska ha någon långsiktig effekt så är det tystnadskulturen som behöver förändras. Det är inte ok att vi pekar finger åt alla Martin Timell-typer och säger: ”Hualigen, så ser Sveriges Harvey Weinstein ut”, om vi inte samtidigt tittar på oss själva och säger: ”Jag ska aldrig låta det passera igen.”

Det är inte svårare än det vi lär barnen om mobbning på skolgården. Om du är tyst är du också en mobbare.


Camilla Wagner


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.