ÅSIKT

Ni som hatar – jag vägrar hålla käften

Debattören: Vi måste stå upp mot män som vill skrämma kvinnor till tystnad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Hatet har vällt in till Bahareh Mohammadi Andersson efter hennes framträdande i SVT och Aftonbladet.
DEBATT

DEBATT. Den senaste tiden har jag flera gånger framträtt offentligt, både i SVT och Aftonbladet, om situationen i Malmö. Efter det har hoten strömmat in. Och de bara fortsätter att komma; smsen, breven, meddelandena. Någon skriver att bara döden kommer att skilja oss åt och att han aldrig tänker släppa mig.

De två senaste hoten landade i brevlådan.

Eller rättare sagt i brevlådor. Plural. Inte bara i min brevlåda. Ett brev landade hos mig, det andra brevet fick min bror. I breven kan man läsa avskyvärda saker om mig. Jag är, enligt avsändaren, en hora, en slampa, en dålig mamma och en person som lurar staten på pengar. Avsändaren skriver om min familj. Så långt har det alltså gått nu. I brevet som min bror fick står det att han ska se till att lägga band på mig, på sin syster, kvinnan som sticker ut hakan och vägrar hålla käften.

Jag vet knappt ens hur jag ska kommentera det här. Jag erkänner, motvilligt, att jag har övervägt att ge upp. Att foga mig, att hålla tyst.

Det är nämligen sjukt tröttsamt, obehagligt och jobbigt ända in i själen att ta emot det här. Det är obehagligt att inte veta om de här hoten är till för att skrämma mig till tystnad eller om avsändarna, männen, är kapabla att göra allvar av sina hot. Det är extremt obehagligt att hoten inte bara riktas emot mig, utan även emot de jag älskar mest här i världen. Obehagligt och så vansinnigt orättvist.

Det är också väldigt olustigt att i den här situationen möta ett rättssystem som står handfallet. Jag blir, som ensam kvinna och som privatperson, påhoppad från höger och vänster och lagen är inte det skyddsnät som den utger sig för att vara.

För min och för alla kvinnors skull kräver jag en förändring, jag kräver ett rättsväsende som förmår att hjälpa när det behövs. Jag kräver att Sveriges så kallade feministiska regering visar lite jäkla feministisk framåtanda och faktiskt börjar arbeta för landets kvinnor.

Hur ska vi någonsin kunna uppnå ett jämställt samhälle när kvinnor attackeras för att höras och synas? Vilka kvinnor kommer att våga bli politiker, eller arbeta i offentligheten, när det innebär att göra sig själv och sin familj till måltavla för en samling arga och våldsamma män?

Jag uppmanar Sveriges regering och övriga politiker att ta sitt ansvar nu. Rivstarta arbetet med att förändra det system som gör det möjligt för män att komma undan med hot, hat och våld mot kvinnor. Vägra bidra till en kultur av tystnad i Sverige, en kultur där män tillåts hota kvinnor till tystnad och där ingen pratar om det.

Till er som ansträngt er för att visa att jag inte är ensam, som står bakom mig och andra kvinnor i kampen för att få lov att existera ohotad i offentlighetens ljus, till alla er vill jag rikta min tacksamhet. Tack för att ni finns! Och jag vill samtidigt uppmana er att inte lägga ner kampen.

Jag tänker inte ge upp, tänker inte vara tyst i dag heller, men jag är frestad. Och jag önskar av hela mitt hjärta att vårt samhälle inte såg ut så här. Jag önskar att kvinnor fick synas och höras, att kvinnor blev bedömda utifrån sitt intellekt istället för sin kropp.

Jag önskar att vi levde i ett samhälle där kvinnor hade samma livsförutsättningar som män och att männen respekterade kvinnor på samma sätt som de respekterar andra män. Brevet som adresserades till min bror är ytterligare ett bevis på att det finns gott om snubbar därute som anser att kvinnor behöver kontrolleras, att det är männens uppgift att tygla familjens kvinnor.

Till avsändaren av det brevet, och till hans likar, vill jag egentligen bara säga en sak. Ingen kontrollerar mig, ingen. Hör du det?

Jag har nämligen erfarenhet av kontroll och förtryck, har redan kämpat mig ur det en gång. Jag lämnade inte mitt hemland för att stå ut med samma skit i Sverige. Ingen kontrollerar mig, ingen man, inte du, ingen. Punkt.


Bahareh Mohammadi Andersson, människorättsaktivist och engagerad i Liberalerna


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.