ÅSIKT

SD:s stora generalfel – staten tar Guds plats

Vår gemenskap kommer ur vår civilisations kristna grund

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Getty
För tillit kan byggas på två sätt. Antingen genom att vi tvingar fram ett likriktat samhälle som utestänger de annorlunda. Eller genom att vi i ömsesidig självuppoffring lär oss leva tillsammans, skriver debattören.
DEBATT

SLUTREPLIK. Charlie Weimers hävdar att jag ”avfärdar nationalstaten” och ”skissar upp en falsk uppdelning mellan lokalsamhällets gemenskap och den svenska kulturella gemenskapen” för att bevisa att ”vi konservativa inte kan lita på Åkesson”. Weimers har fel. För trots Aftonbladets rubriksättning var inte mitt primära syfte att bevisa det. Utan att argumentera för att konservatismen behöver återkristnas. Vilket även liberalismen och socialismen behöver.

Politik kan analyseras utifrån att en strävan efter enhet och ordning ständigt spänner mot en vilja till mångfald och frihet. Detta spänningsfält måste vara i balans för att undvika att politiken kör i diket.

Å ena sidan hotar det ensidigt liberala diket, där en överbetoning av mångfalden leder mot individualistiskt kaos, ensamhet och exploatering. Och å andra sidan det ensidigt kollektivistiska diket, där en överbetoning av enheten leder mot ett stagnerat samhälle som förtrycker eller stänger ute de annorlunda.

Sverigedemokraterna har tveklöst identifierat problemen i det liberala diket. Men faller istället, ironiskt nog ihop med radikalt socialistiska rörelser, rakt ner i det kollektivistiska.

Strävan efter balans mellan enhet och mångfald är inte något allmängiltigt. Istället är det en kulturell konsekvens av den kristna gudsbilden. För den kristne Tre-Enige Guden förenar genom självutgivande ömsesidiga relationer just enhet och mångfald. Är Gud Tre-Enig är det eftersträvansvärda aldrig ensidigt ”Tre”, dvs. aldrig bara mångfald och frihet. Och heller aldrig ensidigt ”En”, dvs. aldrig bara enhet och ordning.

Kulturer som däremot påstår att Gud endast är ”En”, som t.ex. det förmoderna Kina, tenderar att överbetona enhet och ordning. Medan kulturer präglade av polyteistiska religioner, tenderar att överbetona mångfald och frihet.

Västvärldens materialistiska liberalism är ett extremt uttryck för en sådan polyteism. För världen styrs här av olika ”sekulära gudar”, de naturvetenskapliga ”krafterna”. Medan människan, sedan filosofen Thomas Hobbes dagar, sägs befinna sig i ett ”allas krig mot alla”, vilket politiskt
innebär en katastrofal överbetoning av frihet och mångfald.

SD är en begriplig reaktion på denna ”vänsterliberala” dikeskörning, men kör som sagt själva rakt ner i motsatt dike.

En kristen kultur däremot förenar enhet och mångfald genom att betona relationell ömsesidig självuppoffring. För en sådan förening av motsatser är bara möjlig om vi ger upp lite av vårt eget och lär oss leva med de annorlunda. Vilket tränas bäst i lokala gemenskaper som möjliggör konkreta möten med dessa annorlunda. En åter-kristnad politik som stärker sådana lokala gemenskaper är därför nödvändig.

Men Weimers påstår istället att en exkluderande nationalism är nödvändig för: ”att familjer, föreningar, kyrkor och andra nära gemenskaper inte existerar i ett vakuum” och ”att ökad mångfald leder till mindre tillit”.

Weimers har rätt i att goda gemenskaper inte växer i ett vakuum. Men han har fel i att staten utgör den primära grogrunden för dessa gemenskaper.

Staten har gett oss mycket gott men dess värde är relativt. SD:s generalfel är att man gör detta relativa värde absolut – staten tar Guds plats. Goda gemenskaper växer inte enbart ur det nationella, utan också ur det lokala, regionala och universella. Och det goda i våra gemenskaper är inte framförallt ett uttryck för ”svenska värderingar”. Utan kommer ur vår civilisations kristna kulturella grund, som till skillnad från staten har ett absolut värde.

Weimers andra argument: ”att ökad mångfald leder till mindre tillit” är bara sant om vi överger denna kulturella grund. För tillit kan byggas på två sätt. Antingen genom att vi tvingar fram ett likriktat samhälle som utestänger de annorlunda. Eller genom att vi i ömsesidig självuppoffring lär oss leva tillsammans.

Detta torde Charlie Weimers, som troende, vara smärtsamt medveten om och kanske är det just därför som han inte bemöter mitt argument om det nödvändiga i ett åter-kristnande med ett enda ord.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Artikeln är en slutreplik. Läs hela debatten här

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM