ÅSIKT

EU välsignar våldets Iran

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Soheila Dashti, iranier i exil: ”EU:s agerande är en politisk-juridisk skandal utan like”

I dag är det parlamentsval i Iran.

Jag sitter och funderar över de år som jag levt som politisk flykting i Sverige och jag har många obesvarade frågor. Bilder av en ung man, svajande i ett rep runt halsen, har etsat sig fast i mitt huvud. Hans leende och hälsning till åskådarna just innan han hängs berör mig.

Det som sker i mitt hemland påverkar mig här i Sverige. Hur skulle jag kunna påverka skeendet i Iran?

Det fundamentalistiska religiösa styret i Iran tillåter inte och ger inte utrymme för grundläggande mänskliga rättigheter, och inte för demokrati.

Jag tar bara ett exempel för att tydliggöra gången i valproceduren i mullornas styre. Ett väktarråd som består av flera mullor avgör vilka som är lämpliga som kandidater oavsett om det handlar om presidentval eller till parlamentet. 90 procent av de hoppfulla som kandiderade senast fick inte godkännande av rådet.

Iranska regimen är känd för sitt inhemska förtryck och de exporterar till och med fundamentalismen i regionen. Särskilt till Irak men även till övriga delar av världen från Indonesien till central Afrika och nyligen även Latinamerika. Alla känner till regimens finansiering, träning och beväpning av terrorgrupper i Irak och stödet till Hizbollah i Libanon.

I landet avrättas ungdomar på gator och torg. Skakande bilder av kvinnor som stenas är den bittra verklighet för folket i Iran.

En obeskrivlig längtan till våren i Shiraz griper tag i mig. Min fina hemstad, Irans trädgård i sin praktfulla vår. Och min exil som tagit så lång tid. Alldeles för lång tid. Hur kunde det bli så?

I min hemstad Shiraz har studentprotester pågått i flera dagar, där tusentals studenter ropar slagord såsom ”frihet, vårt absoluta rättighet” och ”vi är kämpande män och kvinnor, vi ger inte upp”. Det är slagord som de har tagit från den iranska motståndsrörelse Folkets Mujahedin, ett rörelse som EU inkluderade på sin terrorlista 2001. Jag frågar mig hur många av dessa studenter kommer att fängslas eller skickas till en exil?

Om EU visat en smula mod, en mindre gest av solidaritet med studenterna i Shiraz, med kvinnorna, med arbetarna, med lärarna, med alla dessa modiga unga kvinnor och män som i tusentals hängdes i en mörk tid i Iran, skulle exilen då blivit så lång? Men istället valde de finklädda utrikesministrarna i England och Frankrike och

Tyskland att åka till Teheran och sluta överenskommelser med mullorna. I gengäld fick de rabatt på oljedunkar. EU lovade att svartlista den iranska oppositionen, Folket Mujahedin. En svartlistning som trots att två juridiska domar slagit fast att den saknar grund har blivit kvar. Svartlistningen är som en tung sten runt halsen på alla iranier. Det är lätt att brännmärka varje motstånd, varje protest som en terrorhandling och med EU:s välsignelse slå ner det.

Det här är inte bara mina moraliska funderingar utan en politisk-juridisk skandal utan like i historia av relationer mellan Europa och Iran.

Två juridiska instanser i Europa har granskat detta fall. Den första var Första instansrätten i Luxemburg som dömde ut ministerrådets agerande i ett historisk dom i december 2006. Den andra granskningen skedde i brittiska POAC som analyserade initiativet till denna svartlistning. Det var den brittiska regeringen som stod för att beslutet blev ett EU-beslut. POAC fördömde detta beslut som ”perverst”.

Men ingenting har hjälpt. Inga utslag i domstolar, inte Dick Martys rapport i frågan har fått ministerrådet att häva sitt beslut. Mujahedin är inklistrade på en lista som är lagvidrig. Frågan är inte huruvida man stödjer Mujahedin eller känner sympati för deras politiska agenda. Frågan är hur rättsstatens principer och rättssäkerheten kunnat bli ett handelsvara i EU.

Den praktfulla våren i Shiraz kommer i sin fulla glans om någon vecka. Den frihet som finns bortom det fanatiska styret, piskor och galgerep, den frihet som iranierna kämpat för och offrat sina liv för i mer än hundra år kommer att vara med. Var säker på det! ”Vi ger inte upp kampen, vi är kämpande kvinnor och män.”

Dagens debattör

Soheila Dashti

50 år, exiliranier praktiksamordnare, Göteborg.