Fokusera på barnen – inte på pedofilerna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Bosse Löthén: Låt oss vuxna offer hjälpa till i kampen mot övergrepp
Debatten om hur vi ska skydda våra barn från sexuella övergrepp har tagit fart både i press och tv. Det har gällt både rättsväsendets agerande såväl som prevention utifrån forskning.
Eftersom jag utsattes för övergrepp som barn blir jag bestört av det jag ser och hör. I Dagens Nyheter den 11/1 slår Måns Rosén, chef för Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU), tillsammans med professorn Niklas Långström fast att sexualbrott mot barn fortfarande är ett betydande problem, men att kunskapen är för dålig. Detta efter ett års utredande på regeringens beställning.
Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, skriver den 14/1 i samma tidning att hon anser att övergrepp mot barn i praktiken avkriminaliserats och att rättsväsendet har kastat in handduken. I SVT:s ”Debatt” 20/1 fastnar diskussionen i hur vi ska behandla förövare. Man borde i stället ha utgått ifrån ”Uppdrag Gransknings” avslutande frågeställning kvällen innan. Janne Josefsson frågar sig ”Går det att bota pedofili? Om inte, vad gör vi då?”. För det borde vara den viktigaste: Hur skyddar vi barnen?
Det finns redan i dag kunskap om det avancerade spelet mellan offer och förövare, men domstolarna verkar ha svårt att ta till sig rönen. Forskningen förefaller framför allt inriktad på hur vi verksammast ska behandla folk som begår övergrepp. Det finns kunskap, det finns många vittnesmål att lära sig av. Berättelser som kommer från oss som utsatts för övergrepp. Jag har bland annat skrivit ner min historia i en bok, och det finns många andra som också har vittnat om hur det kan gå till. Intresset för dom utsatta barnen verkar dock hamna i skuggan av förövarna. Varför?
Domstolarna skulle behöva förstå är att ett våldtaget barn kanske inte kan återberätta alla sina upplevelser och framför allt inte på ett vuxet sätt. Kanske kommer berättelsen att ändra karaktär under resans gång på grund av att barnet vill visa hänsyn till sin omgivning. Som liten känner man stark lojalitet även om den vuxne betett sig illa. Man känner lojalitet mot sin vän, sin mamma, pappa och andra vuxna i ens närhet som påverkas av det som hänt.
Själv kunde jag inte ens förstå att jag blivit kränkt. Trots att jag blev fysiskt invaderad och mådde fruktansvärt under tiden. Då vågade och kunde jag inte berätta. I mitt eget fall och hos dom jag mött har förövarna varit intelligenta och ansedda människor. Personer som till och med kan få offrets omgivning att lita på dom. Om jag som tolvåring hade kunnat berätta hade min chans i en rättssal varit noll. När jag mött andra med liknande erfarenheter har dom känt och resonerat precis som jag.
Jag tycker även att det är dags att sluta tala om ”övergrepp”. Barn blir våldtagna, punkt slut. Det sexuella i sig är våld i sammanhanget och ordet övergrepp ger en känsla av att det finns stora temperaturskillnader i helvetet.
Likaså borde forskningen inrikta sig på vilka metoder som kan skydda barn från att utsättas för kränkningar.
När regeringen ville ta reda på detta gick man till SBU. Dom formulerade sitt uppdrag så här: ”att utvärdera behandlingsmetoder för personer som begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn”. ”Sexualbrott mot barn är ett betydande problem – men vi vet för lite om hur de ska bekämpas”, som utredarna uttrycker sig efter ett år‚ är inte mycket till svar. Nu har ju forskningen redan från början inriktat sig på hur man ska behandla förövarna. Går det? Kan vi verkligen få en en- eller flertydig bild av problemet?
Att ge sig på ett barn sexuellt är ett brott som det är mycket lätt att komma undan med. Det gör att dom flesta förövare aldrig kommer i kontakt med polis, domstol, sjukvård eller socialarbetare. Dom flesta förövare anser sig nog inte heller göra fel och söker därför inte hjälp. Underlaget för forskningen blir därför tunt och missvisande. Slutsatsen borde vara att vi angriper problemet från ett annat håll. Jag har tre enkla förslag:
1. Det kommer aldrig finnas 1 000 förövare att intervjua. Intervjua oss nu vuxna offer i stället. Vet vi inte varför folk begår våldtäkt på barn så kan informationen om hur dom gör det säga nog så mycket.
2. Det måste ligga i rättssamhällets intresse att faktiskt lagföra förbrytare. Är rättsäkerhet något som bara gäller den anklagade? Rättsapparaten måste skaffa bättre kunskaper om spelet mellan förövare och offer.
3. Sluta prata om att hänga ut pedofiler. Det är bara populism och förstärker idén om en lättidentifierad ful gubbe med godispåse.
Lika lite hjälper det att ha mansfria dagis. Falsk trygghet är farligt och får oss att inte se de sluga förövarna.
Men framför allt får vi inte glömma den viktigaste frågan: Hur skyddar vi barnen?
Bosse Löthén