ÅSIKT

Abu Mazens seger ger hopp om fred

Foto: Förhoppningar om fred och försoning har fötts efter att Abu Mazen valts som Arafats efterträdare, skriver förre utrikesministern Sten Andersson.
DEBATT

Abu Mazen vann en storseger i det palestinska presidentvalet i söndags kväll.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Han är en skicklig förhandlare och har en god inlevelseförmåga i motpartens situation och intressen, skriver förre utrikesministern Sten Andersson.

Andersson hade sina första indirekta kontakter med Abu Mazen för 15 år sedan.

Foto: Sten Andersson.

Valet av Abu Mazen (Mahmud Abbas) som Arafats efterträdare har, både hos palestinier och israeler, fött förhoppningar om att vägen till fred och försoning äntligen kan öppnas igen. Och visst finns det ett antal goda skäl till optimism.

Det är en klok, modig och erfaren politiker som vunnit sitt folks förtroende. En skicklig och hängiven försvarare av det palestinska folkets intressen, men dessutom utrustad med den egenskap som kanske är den viktigaste för en god förhandlare, nämligen inlevelseförmåga i motpartens situation och intressen. Möter han en motpart med samma vilja och förmåga att lyssna till och försöka förstå motsidans argumentation, då kan resultatet bli en rättvis och därmed bestående fred.

Abu Mazens kvaliteter som fredsförhandlare övertygades jag om under perioden 1994–2002, då jag hade regeringens och Palmecentrets uppdrag att vara värd för den så kallade Stockholmsgruppen. Den bestod av kompetenta israeliska och palestinska akademiker. Abu Mazen var huvudman för de palestinska ledamöterna. Mycket tack vare hans tänkande och agerande kunde gruppen redan 1995 presentera den så kallade Stockholmsplanen, ett gemensamt förslag till lösning av de återstående problemen – en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad, bosättningarna, flyktingsproblemen med mera.

Jag inbjöds att delta då planen föredrogs för Arafat, Abu Mazen och nuvarande premiärministern Abu Ala. Deras beslut blev att den skulle godtas som underlag för de politiska förhandlingarna med Israel.

Det hopp om fred som då tändes vändes dock i förtvivlan då den israeliska statschefen Yitzak Rabin, två dagar innan de israeliska ledamöterna skulle göra sin föredragning, brutalt mördades. Stockholmsplanen levde dock vidare och utgjorde grunden för de fortsatta fredsförhandlingarna, både i Camp David och i Taba. Huvudlinjerna i Stockholmsplanen utvecklades i detalj i det så kallade Genèveinitia-

tivet, utarbetat av politiker, akademiker och kulturpersonligheter och presenterat i Genève 2003. Initiativet vann stor uppslutning från en rad statsmän och fredspristagare med FN:s generalsekreterare Kofi Annan och Nelson Mandela i spetsen.

De uttalanden som George Bush och Tony Blair gjort om ett mer aktivt engagemang från USA:s och EU:s sida i fredsprocessen inger också hopp. Men om hoppet inte än en gång ska förbytas i förtvivlan, måste man också se svårigheterna och försöka bemästra dem.

Abu Mazen och palestinierna har folkrätten på sin sida. Ockupationen och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark med mera är folkrättsbrott. Detta faktum är en styrka för palestinierna, men medför också en given begränsning. Varje palestinsk kompromiss innebär ett avsteg från den rätt som olika FN-resolutioner ger palestinierna. Om det palestinska folket ska kunna förmås att acceptera sådana kompromisser krävs det att den palestinska ledningen är enig.

Om Israel, med sin militära och ekonomiska överlägsenhet, förmår att ta hänsyn till palestiniernas, på internationell rätt grundade, förhandlingsposition, kan den blodiga konflikten mellan de palestinska och israeliska folken äntligen resultera i en rättvis fred.

Sharonregeringen har tyvärr hittills agerat som om den syftar till en fred byggd på palestinsk underkastelse. En sådan fred blir varken rättvis eller bestående.

Tvärtom lär oss historien att varje fred där den starkare parten dikterar alltför hårda villkor för den militärt och ekonomiskt svagare i sig bär fröet till en ny ännu brutalare konflikt. Det kanske mest skrämmande exemplet är fredsavtalet efter första världskriget. Segrarmakterna påtvingade Tyskland så hårda och orättvisa villkor att det orsakade ett växande revanschbegär som gav luft under vingarna för nazismen och Adolf Hitler, med de fasor som därigenom drabbade mänskligheten.

Styrkeprovet för fredsprocessen

blir den annonserade utrymningen av Gaza. Sker den i samarbete med palestinierna och genomförs på ett sådant sätt att gränserna öppnas för handel och ekonomisk utveckling, kommer det att skapa det förtroende som kan bana väg för den slutliga fredsuppgörelse som vi alla längtar efter.

Sten Andersson (f d utrikesminister)