ÅSIKT

Ibland är det rätt att skjuta budbäraren

DEBATT

Anna-Lena Lodenius: När inte Göran Persson tar Danielsson i örat måste medierna göra det i stället

1 av 3 | Foto: Jagad Lars Danielsson har fortfarande inte berättat vad han gjorde 26 december 2004. Den senaste tiden har han varit hett villebråd i medierna trots att han inte har politiskt ansvar. ”Men människor i landets högsta ledning måste väl kunna avkrävas en smula moralisk resning”, skriver Anna-Lena Lodenius.

Hur gick det till att Lars Danielsson blev Sveriges mest hatade man? Denne oförvitlige (nåja) tjänsteman. Denne grå eminens. Mannen utan egenskaper, och han ska inte heller ha några är det tänkt. Han är en sådan som ska stå i bakgrunden och låta andra glänsa.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Anna-Lena Lodenius 47 år, Stockholm, Journalist och författare

Han har uppenbarligen inte gått den där kursen som säkert alla ministrar får gå nu för tiden där de lär sig: säg som det är, gör en pudel illa kvickt, klä dig gärna i vitt och lova bot och bättring. Den kunskapen får ministrar, inte de som står i ledet bakom. Det är inte meningen att de ska befinna sig i rampljuset. Om de händelsevis hamnar där beter de sig som när man råkar på vilt på vägbanan mitt i natten – djuret stannar, får panik av strålkastarna och sedan smäller det. Lite så känns det när man ser hans tomma blick stirra ut från tidningssidorna.

Det är märkligt med mediadrev, de lever sina alldeles egna liv. En anklagelse föder nya anklagelser och nya grävtag ner i buntarna av gamla artiklar och allmänna handlingar. Det började med ett telefonsamtal som inte ringdes, eller ringdes. Ett besök på jobbet som blev av, eller inte blev av. Det fortsätter med kvitton, representation, flygturer, gamla skandaler som floppen att lansera Sverige i Sydafrika (som ju rimligen inte bara kan ha varit Lars Danielssons fel) etc. Det finns ingen hejd på hur dålig en människa kan bli när ett drev rullat igång. Sedan spelar det ingen roll om historierna har med varandra att göra, om de är relevanta över huvud taget.

Under tiden fortsätter Lars Danielsson att agera som den grå eminens han är, utan att blanda in personligt tyckande. Kanske för att det är det enda han kan. Han säger vad han tror förväntas av honom. Och förändras förväntningarna förändras även svaren. Det är som han vill säga: ”Sanningen överlåter jag till andra, mitt uppdrag är att vara lojal, ingenting annat.”

Han är ett tomt ark som vi kan måla vilka bilder vi vill på, han lämnar fältet öppet för fantasin. Hemliga älskare eller älskarinnor, dolda sammansvärjningar, mutor, maktintriger. Sveriges fikarum bubblar av ryktesspridning.

Lars Danielsson är en dold makthavare, men knappast den som har sista ordet när det gäller. Vad får oss att plötsligt vilja skjuta budbäraren, och inte de som bär ansvar, hans arbetsgivare: ministrarna, regeringen, statsministern? Varför står inte journalister utanför deras grindar och kräver besked exakt vad de gjorde varje minut i julhelgen?

Hur många drinkar drack Ylva Johansson på semestern på Kanarieöarna? Hur länge sov Laila Freivalds på annandagen, och vilka tv-program såg hon i stället för nyhetssändningarna? (Är det inte obegripligt att inte Sveriges regering har en person avdelad som alltid kollar på nyheterna?) Hur många skinkmackor tryckte Göran Persson och Anitra Steen i sig i stället för att bekymra sig över alla de som kämpade för sitt liv i södra Thailand?

Just nu är det Lars Danielsson som gäller. Bara han. Är inte det egendomligt?

Så tänkte jag länge. Men sedan så slog det mig att det kanske faktiskt finns anledning att ”skjuta budbäraren” ibland också. Människor i landets högsta ledning måste väl kunna avkrävas en smula moralisk resning, oavsett om de agerar självsvåldigt eller på uppdrag av någon ännu högre upp (vilket är ännu en av de frågor som alltjämt är olösta i Lars Danielssons fall)?

Det är uppenbart att Göran Persson inte tänker ta Lars Danielsson i örat (om uttrycket tillåts). Så då gör pressen det i stället, med stöd av stora delar av svenska folket som kräver klarhet i hur Sverige kunde agera så otroligt okänsligt och ineffektivt som skedde under tsunamikatastrofen. Vad än Lars Danielsson försöker dölja kan det orimligt väga tyngre än alla de människoliv som gick till spillo i vågorna.

Anna-Lena Lodenius