ÅSIKT

Lambertz den mest nyttige jurist vi har

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Advokaten Sargon De Basso försvarar justitierådet: Döda fiskar flyter med strömmen

DEBATT Mediastormen mot justitierådet Göran Lambertz är i full gång. Några juristkollegor, en handfull förståsigpåare och ett par intervenerande frilansare ropar på Lambertz avgång. Bilden som kablas ut och förmedlas till allmänheten är att Lambertz tillhör den stofila kretsen jurister som offrar rättssäkerheten till men för den enskilde. Den bilden kan inte vara mer felaktig. Det är mitt påstående, när jag säger att Göran Lambertz är den enskilt nyttigaste juristen vi haft i Sverige i modern tid.

När jag för cirka 12 år sedan tog anställning på advokatfirman Althin så var det med försvararuppdragen för ögonen. Det innebär att företräda den enskilde (oftast marginaliserad i samhället) som står inför etablissemangets prövning. I det uppdraget ligger inte sällan den svåra uppgiften i att försöka utmana rådande attityder i samhället och hos domstolen. En uppgift som få den mest ihärdiga stridstupp att känna sig som Don Quijote.

På 2000-talets början var (och är delvis alltjämt) den allmänna attityden i domstol att ett polisvittne inte kan ifrågasättas utifrån ett

trovärdighetsperspektiv. Polismannens iakttagelser hade ju gjorts i tjänsten (dvs. under tjänstemannaansvar) stod det att läsa i domskälen. Med detta skulle vi förstå att sanningen var förmedlad.

Vidare var den allmänna attityden att domstolarna alltid var på tårna när det gäller att iaktta kraven på rättssäkerhet. Tyckte man något annat var man, för att hårddra det, nästan att betrakta som rättshaverist.

Mediasverige, som inte sällan skriver på temat Brott och straff, levde i livslögnen om det egna patoset och etiken som ledstjärna för journalistiken.

2001 hände något när Göran Lambertz blev Justitiekansler. Ett ämbete som inget hört talas om och än mindre brytt sig om här i världen. Göran Lambertz ifrågasatte domstolarna, poliserna och mediernas arbete - till förmån för den enskilde medborgaren. Det var på alla sätt ett djärvt tilltag mot minst sagt värdiga motståndare.

År 2006 publicerade Justitiekanslern rapporten ”Felaktigt dömda”, med ett innehåll som ifrågasatte domstolarnas tilltro till polisvittnen och även domstolarnas förmåga att i vissa fall iaktta kraven på rättssäkerhet. Lika viktig som frågeställningen var det faktum att Lambertz, fåfängt, stod i händelsernas centrum och tog debatten offentlig. Lambertz gärning då var att bryta decennier av tabu, med starka motreaktioner och offentliga krav på avgång som följd.

Jag menar dock att rapporten ”Felaktigt dömda”, med den efterföljande debatten, i positiv riktning främjat diskussionen om domstolarnas ansvar, kravet på rättssäkerhet och ifrågasättandet av polisvittnen. Jag vågar påstå att ingen debatt i modern tid haft större inverkan på dessa frågor.

I relation till media kan vilken medborgare som helst känna sig rättslös. Under Göran Lambertz ledning som Justitiekansler inleddes år 2006 förundersökningen mot Expressens ansvarige utgivare för tidningens förtal av skådespelaren Mikael Persbrandt.

Med detta kom startskottet till den mest omfattande pressetiska debatten i modern svensk tid. Återigen skapade och tog Lambertz den offentliga debatten. Nu som då kom offentliga rop på Lambertz avgång. Men märk väl. På den tiden var det för en stund – och nästan på riktigt – som om mediasverige ägnade sig åt en viss självrannsakan.

Idag är dock Lambertz mediala verklighet en annan. Bilden som förmedlas är att Lambertz tillhör den stofila kretsen jurister som offrar rättssäkerheten till men för den enskilde.

Sverige tycks stå inför en rättsskandal med fallet Quick. Det är svårt att säga något annat, vilket Göran Lambertz är ett levande exempel på. Av någon oklar anledning har Lambertz bestämt sig för att försvara de fällande domarna av Quick. Det är olyckligt, men i någon mening symptomatiskt för Lambertz person.

För att en debatt ska vara meningsfull krävs naturligtvis att olika åsikter framförs. Tankefelet hos Lambertz ligger dock främst i att han, som domare i högsta domstolen, involverar sig i en sakfråga som redan har prövats av hans kollegor.

Jag önskar jag kände Lambertz. För då hade jag i all välmening - innan hans intåg i Quickdebatten - sagt: ”Göran, ta inte denna strid”. Med största sannolikhet hade jag pläderat för döva öron. Om det vittnar Lambertz CV.

Quickdebatten gör troligen Lambertz till årets stenhuggare i juristsverige. Men å andra sidan. Lambertz satte ämbetet som Justitiekansler på kartan. Göran Lambertz berör – i en bransch som måste vara levande – där annars döda fiskar flyter med strömmen. Sett till hans livsgärning, så kan jag i mitt stilla sinne, inte se en nyttigare svensk jurist i modern tid.

Sargon De Basso

Advokat