ÅSIKT

Tvångsvården gjorde mig till en zombie

Debattören: Bältesläggning och tung medicinering är inhumant och dödar oss psykosdrabbade i förtid

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Anna Sahlén, SVT
DEBATT

DEBATT. Den pågående debatten om livshotande långa bältesläggningar med anledning av den 34-årige Daniel Hallins död är viktig.

Den får mig också att tänka på mina egna erfarenheter som bälteslagd på sluten avdelning.

För en tid sedan insjuknade jag i en psykos. Jag hittades i suicidalt tillstånd på kanten av en bro, och togs in akut för tvångsvård. Jag blev bättre mycket snabbt tack vare den antipsykotiska medicinen som hade direkt effekt på mig. Trots att jag inte gjorde något motstånd överhuvudtaget bälteslades jag till armar, ben och midja redan i ambulansen på väg till sjukhuset. Jag var sedan fortsatt bälteslagd resten av dagen, hela natten och nästkommande förmiddag. Jag blev inte ens lössläppt för att gå på toaletten eller dylikt. Detta trots att jag var mycket foglig och berättade för vårdpersonal och överläkare att jag ”kommit tillbaka till verkligheten” så snart medicinen börjat verka.

Självmordsrisken var förvisso eliminerad, men olycksfallsrisken var mångdubblad. Vad hade hänt om jag exempelvis börjat kräkas?

Med all sannolikhet hade jag kvävts i mina egna spyor, där jag låg fastspänd på rygg, ensam och instängd i ett rum där det gick flera timmar mellan gångerna någon tittade till mig. Jag hade fått tung, antipsykotisk medicin för första gången i mitt liv, och det hade inte varit otroligt om jag drabbats av kräkningar.

Det går också att fråga sig huruvida bältesläggning är ett effektivt eller humant vårdalternativ. Att bli fastspänd kan förvärra psykotiska symptom och eventuell paranoia.

I stället skulle den sjuka kunna få medicinering kombinerat med vistelse i ett rum fritt från saker möjliga att genomföra ett självmord med. Vårdpersonal skulle kunna tala lugnt och förtroendeingivande med den sjuka, i stället för den hårdhänta hantering som för närvarande brukas. I värsta fall, om patienten är hotfull mot omgivningen, kan tillfällig bältesläggning behövas. Men bara under den akuta fasen och då den sjuka är aggressiv.

I nyhetsrapporteringen nämns den nu avlidne mannens övervikt. Detta får mig att undra om han åt neuroleptika? Och det får mig att frukta ett eventuellt återinsjuknande för egen del. Medicinen jag äter har fått mig att gå upp 30 kg i vikt det senaste året. Den har fått blodtrycket att skjuta i höjden, har satt min ämnesomsättning ur spel, och gett mig ökad risk för bland annat hjärnblödning och blodpropp.

Jag vet, ärligt talat, inte hur jag skulle klara av ytterligare en bältesläggning. Kanhända skulle min av mediciner nedgångna kropp också ge upp efter ett antal timmar, precis som fallet blev för Daniel Hallin.

De mediciner som föreskrivs till psykospatienter har ett flertal svåra biverkningar, utöver extrem viktuppgång.

Det är inte utan orsak som neuroleptika ofta omtalas som ”kemisk lobotomering”. Vi som tvingas äta medicinerna blir, på ren svenska, överviktiga zombies.

Trots att vi medicineras till döds orkar vi inte protestera – eller kanske just därför: medicinen gör oss apatiska, mentalt och fysiskt avtrubbade. Varför föreskrivs antipsykotika så frikostigt i långtidsbehandlingen, trots de förödande sidoeffekterna? Kanske därför att det är enklare och billigare för sjukvården att skriva ut recept än att göra ordentliga satsningar på samtalsterapi och andra medel för tillfrisknande.

Det är inhumant att flera dygn långa bältesläggningar ska äga rum i dagens Sverige. Och det är obarmhärtigt att vi psykosdrabbade ska tvingas äta mediciner med så svåra biverkningar att en stor del av oss dör i förtid.


Ann-Helén Andersson, tidigare psykossjuk


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM