ÅSIKT

Offentligt förnedrad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Helen Sundström: SJ är inte handikappvänligt – ändå nekas jag taxi och tvingas ta tåget

Foto: Minst 14 dagar innan Helen Sundström ska resa utanför länet måste hon fylla i en fyra sidor lång ansökan. Hon ber alltid att få åka taxi och får alltid avslag.

Jag tänker, känner, skrattar, gråter som alla andra. Jag lever ett liv i min lägenhet, har en katt och lagom stort socialt umgänge. Vissa dagar är piss, jag känner inte för att göra något. Andra dagar är tipp topp. Energin sprudlar och jag får mycket gjort.

Jag är 30 år, jag har kanske levt en tredjedel av mitt liv. Det finns mycket jag ser fram emot, annat kan kännas jobbigt och motigt.

Jag tror att det är ungefär så här de flesta lever, jag är som alla andra.

Men ändå inte. Jag är född med en cp-skada. Jag är totalt hänvisad till ett liv i rullstol.

Jag har en korsett som jag måste använda varje dag, för min kropp är lite krokig och skadad. Korsetten håller mig uppe men jag måste emellanåt vila från den för att slippa skav och andra otrevligheter. Med andra ord, den är min ryggrad.

Min stol är specialanpassad och den har olika bälten som håller mig fast. Ibland är jag spastisk och då hjälper bältena till att häva spasticiteten.

Ofta tittar folk på mig, de undrar nog varför jag är fastspänd. Ingen frågar varför, de tittar hellre bort. Eller också frågar de mina assistenter: ”Är hon född sån eller är det en olycka?”

Det är knepigt, för om jag bara hade haft en ful näsa men varit totalt funktionell för övrigt, inte hade nån frågat mig om näsan då.

Jag har assistenter hos mig 24 timmar om dygnet. De är mina armar och ben och mitt tal. Jag förstår vad som sägs men kan inte prata. De hjälper mig med precis allt. Jag är totalt naken inför dem och jag har heller inget annat val. Ibland är jag less på dem, men det är ändå de som hjälper mig att leva och jag accepterar detta. Jag gillar livet och vill leva livet.

Jag kommer alltid att vara så här, jag kan inte bli bättre. Jag vill leva så normalt som möjligt, vilket det också står i lagen att jag ska kunna göra.

Trots det måste jag alltid före en resa utanför länet skicka in en ansökan till riksfärdtjänst.

Varje gång måste jag fylla i en ansökan på fyra sidor där jag ska beskriva min sjukdomsbild. Jag ska i detalj redogöra för vad jag klarar av och inte.

Ansökan måste vara inne minst 14 dagar i förväg.

Jag ansöker alltid om att få åka taxi, det skulle underlätta mycket för mig. Jag får alltid avslag på taxi­resa och blir hänvisad till tåg. Jag överklagar så gott som varje gång men det spelar ingen roll. Jag anses vara så pass frisk så jag ska klara en tågresa.

Och visst jag klarar av stunden på tåget. Men min dag måste ju börja så mycket tidigare än för andra som inte har mina problem. Jag har många hjälpmedel som måste med, en tågresa kan innebära flera byten under resans gång. Ibland är det kort tid mellan bytena, då innebär det att jag inte hinner med bytet utan måste ta ett senare tåg.

Måste ni redogöra detaljerat för ert liv varje gång ni ska resa nånstans?

Senast jag reste hade jag fyra av- och påstigningar. Endast på ett tåg fungerade lyften. Det innebar att jag fick stå inklämd och i vägen mellan vagnarna. Vilket i sin tur var ett irritationsmoment för övriga resenärer och betydde att mina assistenter fick sitta på golvet.

Ibland har det enda lediga utrymmet varit där man ställer bagage.

Jag betalar för mina resor, skulle ni göra det om det hände er?

Om jag måste nyttja toan på tåg tvingas en assistent vara med mig hela tiden, även när jag utför mina behov. Toan är för trång för att assistenten ska kunna ta sig ut och, som sagt, jag behöver ha hjälp men jag klarar att kissa själv!

Skulle ni vilja göra era behov med en annan person närvarande?

Jag har frågat riksfärdtjänst om var gränsen går för att anses vara tillräckligt sjuk. Jag har aldrig fått nåt ordentligt svar. Så därför frågar jag så här: Är det meningen att vi ska bli offentligt förnedrade?

Jag tycker att SJ ska sluta marknadsföra sig som handikappvänliga och att de ska tillhandahålla rullstolsplatser. Tågen är extremt trånga för en rullstol, övriga utrymmen likaså.

Det är under all kritik att inte lyftarna fungerar bättre, SJ vet ju i förväg om att det kommer en rullstol, jag beställer ju såna biljetter.

Jag vet att många befinner sig i samma situation som jag.

Vi är oftast totalt utlämnade i vår vardag men små saker kan ändå betyda att vi får behålla en liten del av vår integritet.

Låt oss göra det.

Skärp er.

Ge oss den respekten.

Dagens debattör

Helen Sundström

30 år, Hallsberg

rullstolsbunden