ÅSIKT

Rättssäkerheten måste bli bättre

DEBATT

Joy Rahman, Osmo Vallo, Yasser Askar – under de senaste åren har Riksåklagaren (RÅ) agerat som en myndighet som anser det som sin uppgift att förhindra upprättelse för enskilda medborgare, menar advokaten Peter Althin och journalisten Dick Sundevall.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Justitieminister Thomas Bodström anser nu att RÅ inte längre på egen hand ska kunna ta upp mål i Högsta domstolen. Men det måste till ytterligare åtgärder för att trygga rättssäkerheten för den enskilde medborgaren.

Annars måste kravet ställas om en motpart – en slags riksadvokat som har samma utredningsresurser som RÅ, skriver Peter Althin och Dick Sundevall på Aftonbladet Debatt i dag.

Foto: FRIAD Joy Rahman friades av hovrätten, efter att ha suttit 8 år i fängelse oskyldigt dömd för mord. Här träffar han sin son.

Justitieminister Thomas Bodström anser att riksåklagaren (RÅ) inte längre på egen hand ska kunna ta upp mål i Högsta domstolen (HD).

”Det är helt klart en inskränkning i RÅ:s roll, men rättsutvecklingen visar att det är hög tid att ändra regeln. Rättvisa mellan parterna är en rättssäkerhetsfråga”, säger Thomas Bodström.

Det här är nödvändigt. Ett steg i rätt riktning. Och det är på tiden, då såväl vi som andra under många år krävt just detta. Men den friande domen i fallet Rahman påvisar att det behövs fler åtgärder för att rättssäkerheten ska kunna garanteras för den enskilde medborgaren.

Efter att Joy Rahman suttit inlåst i åtta år friades han av en enig hovrätt. Den friande domen var så odiskutabel att man beslutade frige Rahman redan en vecka efter att rättegången avslutades.

På samma underlag kom riksåklagaren i sitt sista yttrande i fallet fram till den direkta motsatsen. RÅ argumenterade kraftfullt, utan minsta nyans av tvekan, mot att Rahmans fall skulle granskas i en ny rättegång.

I Dagens Nyheter försöker sedan vice riksåklagaren Catharina Bergqvist-Levin ge en bild av att det inte finns någon grund för kritik mot RÅ i fallet Rahman. Hon skriver att: ”?åklagararbetet i resnings-ärendet har varit objektivt och allsidigt och att åklagarnas bedömning av den nya bevisningen är i linje med bedömningar som såväl Högsta domstolen som Svea hovrätt har gjort.”

När RÅ kraftfullt motsätter sig en ny rättegång för Rahman så är det alltså i linje med att HD beviljar resning och Svea hovrätt friar Rahman, enligt Bergqvist-

Levin. Det är en slutsats som RÅ och dess språkrör torde vara helt ensamma om.

RÅ har varit informerad om det här fallet sedan 1997. Under de år som arbetet pågått med att försöka få till stånd en ny rättegång har RÅ på alla sätt motsatt sig detta. Och i det arbetet använt hela sin maktapparat i form av överåklagaren, vålds- roteln och tekniska roteln i Stockholm, Statens kriminaltekniska laboratorium och inhyrda forskare.

När man studerar den friande domen och jämför den med den resningsansökan som lämnades in 1998 finner man att samtliga omständigheter som nu resulterade i att Rahman friades, påvisas i denna res-ningsansökan. Men sedan den friande domen avkunnats har inte ett ord av självkritik hörts från RÅ:s sida.

Är då fallet med Rahman ett enstaka avsteg från de objektivitetskrav som RÅ ska arbeta under? Nej, det har under senare år förekommit i flera fall att RÅ agerat som en myndighet som tycks se som sin samhälleliga uppgift att förhindra upprättelse för enskilda medborgare. Förhindra en process som kan garantera rättssäkerheten.

I fallet med Osmo Vallos död utsätts RÅ för kraftfull kritik av justitieombudsmannen, som i sin utredning anför att: ”Handläggningen hos RÅ av ärendet om ingripandet mot Osmo Vallo uppvisar allvarliga brister i olika hänseenden.”

I det så kallade Brother Tuck-målet dömdes Yasser Askar på ytterst vag grund till livstids fängelse. Han frikändes i en ny rättegång efter att ha avtjänat två år av sitt livstidsstraff. RÅ motsatte sig att Askar skulle få en ny rättegång.

Och för några veckor sedan kunde vi i tv se en överåklagare som på uppdrag av RÅ kommit fram till att visserligen var video-inspelningen som användes som bevis vid de så kallade Göteborgskravallerna manipulerad av polisen men det var helt i sin ordning. Att varken åklagaren eller advokaten under rättegången hade vetat om denna manipulering av bevismaterial hade ingen betydelse, enligt den av RÅ tillsatte utredaren.

De resningsansökningar HD anser innehålla något nytt för den rättsliga hanteringen går till RÅ för yttranden. Journalisten Ewa Tures har undersökt hur RÅ agerat under åren 1996–2000 avseende yttranden som efterfrågats av HD. Tre av fyra resningsansökningar som RÅ fick tillfälle att yttra sig över de här åren avstyrkte man. Men av de fall som RÅ avstyrkte beviljade HD resning för närmare 40 procent.

Landets högsta åklagare som ska utföra en objektiv undersökning och yttra sig utifrån denna, kommer alltså fram till att det inte ska till en ny rättegång i ett antal fall. I 40 procent av dessa fall kommer HD fram till att rättssäkerheten kräver att fallen ska prövas på nytt. Då är något fel.

Avgörande för att Rahman friades var att rätten satte tilltro till hans egen redogörelse som visade att han inte haft tidsmässig möjlighet att utföra mordet. Det innebär att rätten inte satte tilltro till det så kallade ”tidsvittnet” som kom med andra tidsuppgifter än de Rahman anförde.

Denna misstro mot ”tidsvittnets” vittnesmål grundades på att hon lämnat olika uppgifter vid olika tillfällen och därtill hade omvittnade alkoholproblem.

När vi framförde dessa omständigheter till RÅ redan för fem år sedan avfärdades de med att det inte fanns några belägg för detta. Det hade räckt med att man då lyft en telefonlur och talat med vem som helst av de anställda på den berörda hemtjänsten för att få dessa uppgifter bekräftade.

Oerhörda utredningsresurser har under de här åren lagts ned från RÅ:s sida för att påvisa att det inte skulle till någon ny rättegång för Rahman. Men att ta tio minuter i anspråk för ett telefonsamtal som kunde resultera i uppgifter som var till stöd för Rahmans sak fanns det inte tid och möjligheter till. Uppgifter som i den friande domen visade sig vara avgörande.

Så har det hållit på, år efter år. Under tiden har Joy Rahman suttit inlåst på de mest slutna fängelser vi har i landet. Och hans hustru och barn har hållits i ovisshet om de någonsin ska få leva ihop med honom igen som en fri människa.

Nu har justitieministern gjort en markering. Uttryckt med fotbollstermer så har RÅ fått ett gult kort. Men justitieministern bör vidta ytterligare åtgärder för att det som hänt Rahman och andra, så långt det är möjligt, inte ska upprepas. Åtgärder som syftar till att landets åklagare tar sin objektivitetsroll på yttersta allvar.

En sådan åtgärd bör vara att RÅ inte längre ska vara den instans som yttrar sig över en resningsansökan när HD anser sig behöva ett yttrande. Utan att även detta åläggs den åklagare som hade hand om fallet från början.

Vårt rättssystem bygger på att åklagarna som förundersökningsledare ser till båda sidor och även lyfter fram vad som talar till den misstänktes fördel. Om detta, som i fallet med Rahman, inte skett ställer det än högre krav på åklagarnas agerande när HD vill ha in yttranden för att kunna ta ställning till eventuell resning. Detta gäller naturligtvis såväl i dag när RÅ ska yttra sig som det kommer att göra i morgon om den åklagare som hade hand om målet från början ska yttra sig.

Fallet Rahman visar att behov finns av nya direktiv till RÅ där RÅ:s och övriga åklagares objektivitetsroll kraftigt understryks.

Om inte såna direktiv utfärdas och RÅ eller andra åklagare obehindrat ska få fortsätta att agera som hitintills, när någon dömts på felaktig grund, så reser det frågan om en motpart. En slags riksadvokat som har samma utredningsresurser som RÅ och övriga åklagare.

Det är viktigt för rättssäkerheten att grova brott klaras ut och att den eller de skyldiga döms. Det har nu polis och åklagare att ta itu med när det gäller det ouppklarade mordet mot en försvarslös äldre kvinna som Joy Rahman felaktigt dömdes för. Men helt avgörande för rättssäkerheten, det som utgör rättsstatens fundament, är att ingen oskyldig döms.

Under hela 1900-talet framkom det ett enda fall där en livstidsdömd fått resning och frikänts i Sverige. Hitintills under 2000-talet är det två. Det är två fall för mycket.

Peter Althin (advokat), Dick Sundevall (journalist)