ÅSIKT

Sluta brännmärk era väljare som rasister

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Politiker tar till skamstämpeln – när de borde lyssna på medborgarnas frustration

I stället för att lyssna och söka ta till sig medborgarnas oro och frustration har de etablerade partierna reflexmässigt valt att ta till skamstämpeln, fördöma och isolera, för att blockera nya partibildningar. Det har inte varit framgångsrikt, skriver Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala Universitet.

DEBATT. Presidentvalet i Österrike var en rejäl varningsklocka. Högerpopulisten Norbert Hofer kom en hårsmån ifrån att bli vald, och hans parti vädrar nu morgonluft inför kommande parlamentsval. En liknande situation råder i Nederländerna, där högerpopulistiska Geert Wilders har skördat stora framgångar, på ett budskap som är tydligt emot både EU och islam.

Samma kan sägas om Frankrike, där högerpopulistiska Marine Le Pen är en ledande kandidat iför nästa presidentval. Hon har förklarat att hennes första steg som president skulle bli att folkomrösta om franskt utträde ur EU.

Och så har vi självfallet brittiska Nigel Farrage, som länge kampanjat för att hans land skall lämna EU, och som nu är mycket nära att få som han vill.

Det finns betydande anledning att se med oro på denna utveckling inom europeisk politik. Flyktingkrisen har gjort att många konflikter har kommit upp till ytan.

Så har exempelvis Ungerns premiärminister Viktor Orban tagit ledningen för en grupp nya medlemsländer inom EU som inte önskar ta emot flyktingar. Unionens grundläggande myt om gemensamma europeiska värderingar har därmed fått sig en rejäl törn, för att inte säga ett rejält skott under vattenlinjen.

Det verkliga allvaret ligger i hur illa de etablerade partierna har hanterat de utmaningar som redan före flyktingkrisen förmått så många europeiska medborgare att vända sig till just populistiska partier.

I stället för att lyssna och söka ta till sig medborgarnas oro och frustration har man reflexmässigt valt att ta till skamstämpeln, att fördöma och isolera, allt för att blockera nya partibildningar. Det har inte varit framgångsrikt.

Som tydligt framgår av det svenska exemplet har skambeläggande och brännmärkningar för rasism snarast tenderat att stärka de populistiska krafterna. När uppåt en femtedel av landets befolkning upplever att de brännmärks som rasister, då har de etablerade partierna lidit ett mycket allvarligt nederlag, ett nederlag de kommer att få mycket svårt att hämta sig från.

Det som håller på att ske i europeisk politik är hotande nära det vi nu ser spelas upp i amerikansk politik.

Amerikanska väljare ställs inför ett val där båda kandidaterna av så många väljare upplevs som så motbjudande att deras röst på den ena snarast måste tolkas som en röst emot den andra. Många demokrater kommer att rösta på Donald Trump – bara för att de tycker så intensivt illa om Hillary Clinton, och många republikaner kommer att rösta på Clinton – bara för att de förfäras inför tanken på att behöva se Trump i Vita huset. Det är svårt att tänka sig ett mer förödande utfall i en demokratisk process.

I Europa växer den andel av befolkningen som anser att EU är problemet i deras liv, snarare än dess lösning, och som därmed är beredda att rösta på snart sagt vem som helst – bara det ger en rejäl näsbränna åt Bryssel.

På samma sätt har regeringen Löfven nu så låga förtroendesiffror att journalister tävlar med varandra om att uppfinna nya negativa adjektiv. Det torde bara vara en tidsfråga innan vi får se en våg av verklig populism även i vårt land.

Trots alla dessa utmaningar, trots att det blir allt tydligare att en växande andel av både européer och amerikaner är hjärtligt trötta på den etablerade politiken fortsätter de etablerade partierna att sluta sig samman i kotterier för att blockera nya partier, snarare än att lägga om sin politik.

Vi står nu alla inför en ny tid, en tid av politisk turbulens där politiska agendor kommer att utformas – i demokratisk ordning – av anti-politiker som Trump, Wilders, Le Pen, Hofer, Orban och Farrage. Det kunde undvikits, om de etablerade partierna inte varit så förtjusta i att brännmärka snarar än att lyssna.

Stefan Hedlund

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.