ÅSIKT

Morden på våra nära är inte underhållning

Englas mamma, Pernillas syster och mamman i Arboga: Poddar om brott tar ingen hänsyn till oss som är brottsoffer

Foto: PRIVAT
Vi vill klargöra för alla som gör media av brott vad konsekvenserna kan bli för oss anhöriga, skriver Carina Höglund, Sofie Hedman och Emma Jangestig.
DEBATT

DEBATT. Alla som gör media av brott måste förstå vad konsekvenserna kan bli för oss anhöriga, skriver Carina Höglund, mamma till Engla som mördades 2008. Hon får medhåll av brottsoffren Sofie Hedman och Emma Jangestig.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Carina Höglund, mamma till Engla som mördades 2008:

Många tv-program och poddar om brott och mord blir bara råare och råare. Väldigt lite hänsyn tas till oss som är anhöriga till brottsoffren. 

Även om anhöriga till någon som blivit mördad kan vara positiva till att deras mardröm åter igen lyfts fram måste det göras på ett sätt som känns bra i varje enskilt fall. Det kan vara väldigt olika hur mycket en anhörig vet eller vill veta kring ett mord och vad personen orkar hantera för stunden.

När det gäller publiceringar på sociala medier finns det oftast inte heller någon ansvarig utgivare att vända sig till. Etiska regelverk som Pressens Opinionsnämnd gäller inte och vi anhöriga blir rättslösa. 

Jag har blivit extra uppmärksam och försiktig när det gäller poddradio efter att tidigare reagerat på just en podd. Den gången slutade det med att avsnittet togs då bort.

Nyligen hörde Anitha Schulman från podcasten ”Lillelördag” av sig och ville göra en intervju med mig till deras ”Crimespecial”. Efter att jag lyssnat på några av deras tidigare avsnitt tackade jag nej och förklarade, på kanske inte det mest ödmjuka sättet, att jag inte gillade deras jargong i podden. Det är virrigt, programledarna lägger in väldigt mycket av egna värderingar och tankar och släpper igenom rena faktafel.

Jag tror inte att de gör det här för att vara elaka men deras förhållningssätt till vad som är sant och vad som är rena spekulationer är nonchalant och slarvigt. Jag skriver den här debattartikeln för att klargöra för alla som gör media av brott vad konsekvenserna kan bli för oss anhöriga.

Jag förklarade också för programledarna att jag tycker att de borde höra av sig till de anhöriga innan de tar upp ett brott – något de ansvariga bakom poddar inte alltid gjort. Svaret jag fick var att ”vi pratar kliniskt om utredningen i våra poddar, inte om morden”. Och att ”vi har full rätt att diskutera kriminalfall objektivt”. 

Det stämmer visserligen att de har full rätt till det – men är det så vi som drabbats av mord ska tvingas leva? Utan möjlighet att hantera det vi drabbats av på ett sätt som vi känner att vi klarar av bara för att andra ska kunna göra underhållning av vår värsta mardröm? 

Jag jobbar själv via medierna för att belysa brottsoffrets perspektiv. Jag tar debatten och är inte rädd för att sticka ut hakan – men jag är noga med att göra mitt bästa för att inte förvärra situationen för anhöriga genom att ta hänsyn till deras behov. Det minsta man kan begära är att vi anhöriga blir tillfrågade och respekterade innan någon gör en publicering kring våra fall.

Det jag efterlyser är en mer godhjärtad journalistik och jag tror att det går att nå dit bara man vågar se oss anhöriga och låta oss vara med och avgöra vad vi klarar av att hantera i medierna. Det finns de aktörer som klarar av sköta det här – men alla gör det inte.

Personerna bakom podden som kontaktade mig sa till sist att de skulle utelämna min dotter Engla ur programmet. Men när avsnittet sändes innehöll det trots det ljudinspelningar från det första förhöret som gjordes med Englas mördare, inspelningar som enligt uppgift ska vara belagda med sekretess men som på något sätt har läckt ut på nätet. 

Det är lagligt för poliser och åklagare att läcka material till media enligt meddelarfriheten och så sprids materialet med hjälp av källskyddet runt i sociala medier och ”vanlig” media.

Jag hade själv aldrig lyssnat på inspelningarna från dessa förhör eftersom jag vet att mördaren senare ändrade sin berättelse.

För mig räcker det med slutförhören, anhöriga och vänner sover redan tillräckligt dåligt på grund av det vi vet från slutförhören. Vi behöver inte höra det som inte stämmer eller ligger inom sekretssen.

Nu kände jag mig tvungen att lysna på podden för att få veta vad som sägs i det offentliga rummet runt mordet på min dotter. Jag har mått fruktansvärt illa av att behöva lyssna på förhöret, mördarens röst och jargong och alla faktafel.  

Det känns helt fel att ge den här podden uppmärksamhet men samtidigt är det viktigt att belysa hur bristen på brottsofferperspektivet genomsyrar delar av dagens medier.

I poddavsnittet tog man även upp mordet på Pernilla utan att berätta för hennes anhöriga.

Jag förstår inte hur man kan strunta i oss som tvingas leva varje dag i skuggan av ett mord på en nära anhörig. Är det så viktigt för er att bli framgångsrika i media att ni helt enkelt inte bryr er om vad det ni gör får för konsekvenser?


Emma Jangestig, brottsoffer i Arbogamorden 2008:

För ett par veckor sen blev jag kontaktad av en kvinna vars namn jag kände till från media. Hon frågade mig om jag kunde tänka mig att vara med i hennes och hennes vänninas podd. Hennes vännina har också ett känt namn.

Jag tackade ja, och gjorde ingen direkt bakgrundskontroll över vad det var för slags podd. Jag tyckte de framstod som empatiska och inkännande kvinnor och litade på att detta skulle bli bra.

När jag sen lyssnade på avsnittet jag medverkat i så visade det sig vara något helt annat än vad jag tyckte var ok.

För en lyssnare som inte har läst förundersökningen (som för övrigt är på över 3 000 sidor) så framstår ju allt de säger i podden som fakta.

För mig som lever med denna historia i ryggsäcken så känns det som att jag lyssnar på någon annars skräckhistoria. Alla faktafel gör att jag bara vill skrika ”nej, det stämmer inte om ni vill att det ska handla om mig!”.

Det känns som att jag lyssnar på två tjejer som sitter och dricker lite vin tillsammans en fredagskväll och skvallrar om vem jag, min sambo och gärningskvinnan är, vad vi tyckt om varandra och hur vi tänkt i vissa situationer.

Detta hade jag absolut kunnat låta rinna av mig, klart att folk får spekulera och tro saker. Men, när jag sekunden senare inser att det de säger går ut som sanning till svenska folket blir jag illamående.

Jag anser att jag gjorde fel som inte bakgrundskontrollerade podden innan jag tackade ja. Jag borde ha ifrågasatt syftet och bett att få lyssna innan avsnittet sändes.

Dessa krav hade jag på alla journalister det första året efter händelsen. Men under de nio år som gått sedan dess har detta inte behövts.

Jag har känt mig respekterad och förstådd som brottsoffer i alla lägen från alla, både media och privatpersoner.
Tills nu.


Sofie Hedman, syster till Pernilla som mördades 2000

Jag blev chockad när jag lyssnade på podden ”Crimespecial”  och hur de berättade om natten och om mig och Pernilla. Felaktigt dessutom! Jag blev väldigt illa berörd och mår fortfarande så dåligt att jag inte riktigt orkar prata om det.



Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Höj din röst – filma och skicka in din viktigaste valfråga 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM

Brott