ÅSIKT

Leijonborg – varför är du så krigisk?

Foto: ”Svenska makthavare talar mer och mer om vårt försvars inriktning på att delta i internationella operationer. Jag vill påstå att det bara är en tidsfråga innan vi kommer att få hem döda svenska soldater från olika oroshärdar runtom i världen”, skriver Ingrid Kampås.
DEBATT

Folkpartisterna Lars Leijonborg och Birgitta Ohlsson föreslog nyligen på Aftonbladets debattsida att svenska soldater skulle skickas till Darfur. Tanken är riktig på sitt sätt, skriver författaren Ingrid Kampås i sin replik, Världssamfundet borde ha gjort något åt Darfur för länge sedan.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men hur tar vi hand om våra soldater när de kommer hem igen?

– Jag har fått uppgifter om att det finns över hundra personer i vårt land med svårt posttraumatiskt stressyndrom efter internationell tjänst, skriver Ingrid Kampås.

Foto: Ingrid Kampås.

Någon som vill se Lars Leijonborg och Birgitta Ohlsson iklädda soldatuniform, kulsprutepistol, hjälm och skyddsväst, i 40-gradig hetta möta mördande, våldtagande och misshandlande milismän eller drogade barnsoldater?

Nyligen föreslog Birgitta Ohlsson och Lars Leijonborg att Sverige skulle skicka svenska soldater till Darfur. Jag frågar mig om de har tänkt över att det finns en människa i varje soldat och börjar med att citera vad den svenske FN-officeren Pekka Korström, som också är ordförande för Fredsbaskrarna (förbund för deltagare i svensk internationell tjänst), berättade för mig.

En gång på torget i Tuzla i Bosnien så frågade borgmästaren honom: ”Hur kommer det sig att vi tycker så bra om er svenskar men inte soldater från andra nationer, framför allt inte USA?” Pekka svarade medan han pekade på några av soldaterna i sin trupp: ”Tjejen där jobbar på Posten. Killen där är elektriker. Han där är bonde.” Budskapet som gick fram till borgmästaren var att svenska FN-soldater inte är yrkesmilitärer utan är civila i uniform, med grunden i en värnplikts-armé, med ett civilt perspektiv som gör dem till medmänniskor.

De lade ifrån sig vapnen, drack te med befolkningen och lekte med barnen. Gick ett fordon eller en dator sönder, fanns det alltid någon bilmekaniker eller it-tekniker till att fixa det.

Yrkessoldater förråas och tappar det civila förhållningssätt till människor i kris som är så viktigt vid en fredsbevarande insats, det som gör att man kan komma på talefot med dem som är inblandade i en konflikt. Det är därför värnpliktssystemet är överlägset för det gör Sverige överlägset i fredsbevarande insatser.

Svenska makthavare talar mer och mer om vårt försvars inriktning på att delta i internationella operationer. Jag vill påstå att det bara är en tidsfråga innan vi kommer att få hem döda svenska soldater från olika oroshärdar runtom i världen. Det var ytterst nära att Niklas och Carl-Henrik strök med i Kosovo i våras. Jo faktiskt, det är människor med förnamn vi talar om, inte siffror på ett ­papper.

Under några år nu har jag studerat Sveriges deltagande i Kongo 1960–64 och den osynliggörning av traumatiserade soldater som då skedde. Det är något bättre i dag – men inte mycket. I framför allt Norge där man har erfarenhet av världskrig är man åtskilligt bättre på att ta hand om personal som återvänder från internationell tjänst. Norrmännen stöder sitt FN-veteranförbund med mer än 6 miljoner kronor. Svenska Försvarsmakten stöder Fredsbaskrarna med endast ca 100 000 för deras kamratstödjande verksamhet.

Enligt uppgift jag fått finns över hundra personer i vårt land med svårt posttraumatiskt stressyndrom efter internationell tjänst. I dessa tider med krisgrupper ”en masse” så kan jag tänka så här att om det finns grader i helvetet så är det naturligtvis en traumatiserande upplevelse att se döda kroppar flyta omkring efter en naturkatastrof och att själv ha varit ytterst nära att mista livet eller att ha mist en anhörig. Men att ha sett våldtagna barn, machetehuggna kvinnor och känt stanken från liken som ligger i högar efter massakrer, är något som har sin orsak i mänsklig illvilja och vill jag säga är betydligt mer skadande för psyket, frånsett det rent fysiska dödshotet som hela tiden är närvarande i sådana oroshärdar.

När såg man Leijonborg och Ohlsson debattera eller motionera om ökat stöd till de vanliga svenskar som offrar en del av sitt liv och sin karriär (oftast folk ur arbetarklassen) samt riskerar sin fysiska och psykiska hälsa för något de tror på: fred och bistånd?

Till sist: Varför är folkpartister så krigiska? Från deras önskan på 50-talet om en svensk atombomb, till Jan Björklunds åsikt att Sverige skulle slagits sida vid sida med amerikanerna i Irak, till detta krav på stridande svenska soldater i Darfur.

Nu ska vi delta i EU:s dyrbara Battlegroups, något som gör ett djupt hål i vår försvarsbudget och en svensk general kan säga som jag fått mig citerat: ”Glöm era blå baskrar, nu är det rött som gäller. Vi ska slåss!” Jag tror visst att svenska soldater kan strida om det behövs, men varför? När det finns gott om välutrustade stridsförband i världen och vi svenskar är världsledande på skede nummer två, att mäkla fred och bygga upp.

FN är inte mer än sina ibland korrupta och diktatoriska medlemsländer och jag är den första att skriva under på att världssamfundet för länge sedan borde ha tillgripit fredsframtvingande insatser i det Sudan som är så härjat av lidande och våld. Det våld som drabbar svarta kvinnor och barn och alltså inte välmående svenskar som vi kan identifiera oss med.

Men för Sveriges del är det dags att skippa de vackra orden i talarstolarna och ta en allvarlig diskussion om hur och när vi ska delta och faktiskt inse att det är människor med förnamn, anhöriga och ett liv vi skickar ut. Vill Leijonborg och Ohlsson åka själva med tanke på det usla stöd som svensk internationell personal får?

Ingrid Kampås (Författare som i mars kommer med boken ”Innerlighetens tid” om svenska Kongosoldater på 60-talet.)