ÅSIKT

Prata med Löfven och bilda en S+M-regering

Bengt Westerberg: Det är dags att Kristersson tar det vuxna samtalet med S

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: PETER WIXTRÖM, TT
I de modeller som Stefan Löfven och Ulf Kristersson föredrar tar de och deras partier nästan inga risker, utan bördan läggs helt på C och L, skriver Bengt Westerberg.
DEBATT

DEBATT. Ulf Kristersson har misslyckats i sina försök att få till stånd en alliansregering med stöd över blockgränsen eller en smalare moderatledd regering med stöd av SD.

Att S säger nej till att tolerera en alliansregering och att C och L säger nej till en moderatledd regering stödd av SD kan inte komma som en överraskning för någon. På den sistnämnda punkten har Annie Lööf och Jan Björklund under hela valrörelsen varit tydliga.

Alliansen har tveklöst tjänat sitt syfte under ett antal år. Den blev ett effektivt svar på S:s ständiga tjat om borgerlig splittring. Den alltför cementerade blockpolitik som nu är ett problem är i hög grad ett resultat av S:s agerande.

Alliansen var Fredrik Reinfeldts verk. Men i synen på ”det tredje blocket”, det vill säga SD, stod han närmare C och L än dagens moderatledning. Det finns i den frågan en tydlig spricka i Alliansen. I valet mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson väljer partierna olika.

Många moderater och kristdemokrater tycker naturligtvis att C och L borde svika sina vallöften och låta Alliansen, eller M och KD, göra upp med SD. För M och KD skulle det säkert inte innebära några problem. För C och L skulle det däremot vara ett stort svek och ha ett högt politiskt pris. Det är bra att de säger tydligt nej.

Löfvens favoritalternativ är en koalition över blockgränsen, i praktiken en socialdemokratiskt ledd regering med C och L (och sannolikt MP) som stödpartier.

För C och L skulle också medverkan i en sådan regering ha ett högt politiskt pris. M och KD skulle omedelbart hävda att de sviker Alliansen. Med en svag representation i regeringen, särskilt för L, skulle partierna dessutom få svårt att möta svekdebatten genom att visa på tydliga politiska resultat.

Men det finns andra alternativ. När Annie Lööf och Jan Björklund i helgen redovisade vilka alternativ som de ser i regeringsfrågan nämndes tre: en koalition mellan hela Alliansen och S, en koalition mellan Alliansen och MP och en koalition mellan S och M.

Det finns invändningar mot alla tre, men märkligt nog avvisas det sistnämnda snabbt och anses knappast ens värt att kommentera.

Kanske är slutsatsen riktig att det inte kommer till stånd, men jag menar att det i så fall mer beror på psykologiskt motstånd inom partierna, än på en analys av förutsättningarna för att de skulle kunna komma överens i sak.

I de modeller som Stefan Löfven och Ulf Kristersson föredrar tar de och deras partier nästan inga risker, utan bördan läggs helt på C och L.

Men om i stället S och M skulle samarbeta skulle bägge partierna både ta risker och fördela dem någorlunda jämnt mellan sig.

De har, som riksdagens två största partier, dessutom marginaler som tillåter risktagande. Och med bara två partier i regeringen skulle de få betydande exponering och rikliga möjligheter att visa upp resultat av sitt ansvarstagande.

Men kan de verkligen komma överens i sak? Ulf Kristersson redovisade häromdagen (DN Debatt 10/10) vad han kallade en reformagenda för den kommande mandatperioden.

Jag har läst artikeln flera gånger och har svårt att dra någon annan slutsats än att den agendan nästan lika gärna hade kunnat presenteras av Stefan Löfven.

Visst fanns där ett par formuleringar som säkert hade sett annorlunda ut i Löfvens tappning, men målet är de nog överens om även på de punkterna (att korta sjukvårdsköerna och att ge sysselsättning åt arbetslösa invandrare).

En invändning mot en S-M-koalition är att den skulle bli för stor. Men faktum är att den inte ens får egen majoritet. Regeringsunderlaget blir obetydligt större än det S ensamma hade 1994–1998 och mindre än Alliansregeringens 2006–2014.

Samtidigt blir det en stark minoritetsregering. Den förlorar voteringar i riksdagen bara om alla oppositionspartier kan enas och den risken får betraktas som nästan obefintlig.

Det är angeläget att Sverige får en starkare regering än den vi har haft under den gångna mandatperioden. När ekonomi och annat tuffar på spelar det kanske mindre roll hur stark regeringen är, men skulle det uppstå en kris är det angeläget men en stark regering.

Genom att drygt halva riksdagen utgörs av oppositionspartier kommer regeringens politik likväl att granskas kritiskt och ur olika perspektiv. Det kan inte uteslutas att en S-M-regering skulle söka förnyat mandat i nästa val, men det kan då också öppnas för andra regeringskonstellationer.

Det finns ibland en önskan att vi ska ha tydliga regeringsalternativ inför valen, men med ett proportionellt valsystem är det svårt att åstadkomma. Med ett sådant får vi i stället finna oss i att regeringsfrågan måste hållas öppen och att det, sedan väljarna har sagt sitt, måste finnas möjligheter att pröva olika alternativ, precis som nu sker.

Jag förespråkade en S-M-regering redan efter förra valet. Så blev det inte då. Och kanske blir det inte så nu heller. Jag vill ändå hävda att det vore det mest rationella svaret på den situation vi befinner oss i.

Skulle vi inte kunna hoppas på ett vuxet samtal mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson?


Bengt Westerberg, partiledre FP/L 1983-1995


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33