ÅSIKT

Jag blev inte utbränd – utan överutnyttjad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Fd undersköterska: Det går inte att effektivisera vården hur mycket som helst

Foto: Foto: ULF PALM
Jag bryr mig, jag tycker en massa, men jag skäms samtidigt för att vara en av dem som inte pallade trycket, skriver debattören.

DEBATT. Att släcka en skogsbrand med blomspruta har aldrig och kommer aldrig fungera.

Samma sak gäller det med att försöka utrota massjukskrivningarna med hjälp av sex timmars arbetsdag, som stressforskaren Alexander Perski föreslog här på Debatt.

Just nu när jag skriver det här är klockan åtta på kvällen och jag vet av erfarenhet hur det ser ut på våra vårdinrättningar.

Om en timme slutar de flesta och innan dess ska helst samtliga "kunder" ligga i sina sängar, vara ombytta, ompysslade, fått sin medicin, gjort sitt toalettbesök.

Nattpersonalen är ofta få, ibland två på 50 kunder, så de hinner inte.

Jag funderar på vilken skillnad sex timmars arbetsdag skulle ha gjort för mig. Skulle jag ha orkat mer och inte hamnat där jag är i dag, en siffra i statistiken av de som drabbats av utmattningssyndrom, gått in i väggen, utbränd, kalla det vad du vill. Jag kallar det överutnyttjad.

Svaret är NEJ.

Jag hade fått gå hem två timmar tidigare – men varit tvungen att utföra samma arbetsuppgifter på lika lite personal.

När jag fick förfrågan här i veckan om jag ville skriva igen om de ökande sjukskrivningarna inom vård och kvinnodominerade yrken, svarade jag ja på en gång.

Jag bryr mig, jag tycker en massa, men jag skäms samtidigt för att vara en av dem som inte pallade trycket. Jag skulle ju aldrig bli en av dem.

I dag scrollade jag snabbt igenom mitt FB flöde och konstaterade att tre delade artiklar handlade om vård, vanvård och upprörda anhöriga. Allt hänger ihop och jag tror att den stora massan förstår det. Att "Elsa, 89" fortfarande ligger i sin säng klockan 10.15 och varken fått blöjan bytt, fått frukost eller medicin handlar inte om att det är onda, inkompetenta människor som arbetar där.

Det handlar om att det är för lite personal. Stressforskaren Alexander Perski nämnde i sin debattartikel att det försvunnit 410 000 heltidsjobb från den offentliga sektorn.

Borde man inte rimligtvis fatta att det inte fungerar?

Det går inte att effektivisera vården hur mycket som helst. Det är människor som vårdar människor och då måste det finnas utrymme till medmänsklighet.

Jag saknar mitt jobb ibland. Jag saknar att hålla en gammal människas hand, höra berättelser från förr, slåss med papiljotter i ett grått hår och få ett härligt tandlöst leende tillbaka. Den känslan fick mig nog att hålla på så länge som jag gjorde. Men det var en gång av tio jag hann med det. Det som var mitt jobb.

Det jag slås av när jag väl läser olika artiklar om detta är: Var är ni? Enhetschefer och sjuksköterskor, ni som också befinner er i det här. Att våra politiker inte lyssnar på de som är ute i verkligheten och på golvet, har vi förstått för länge sedan. De kör med sin verkningslösa brandsläckning. Men varför säger ni andra inte ifrån?

Det kan varken vara kul eller stimulerande att springa på rehabmöten med utbränd personal. Jag tror knappast det var er vision när ni tog beslutet om att bli enhetschefer.

Jag har haft både bra och dåliga chefer under alla mina år inom vården. De bra blev sjukskrivna och de dåliga blev mästare på att visa upp bra siffror. Det ligger djupt rotat hos vårdpersonal att chefen springer sin chefs ärenden som i sin tur lyder sittande kommunpolitiker.

Sjuksköterskorna inom äldreomsorgen har sina chefer och springer lika fort som övrig vårdpersonal.

Facken, det är två olika, arbetar på olika håll och tycker en massa olika. Det som glöms bort är att ni har samma arbetsgivare och många gånger samma arbetsplats.

Hur vore det om ni gick ihop och slogs för samma sak?

Det kanske skulle vara mer effektivt.

Marie Litsesjö

ARTIKELN HANDLAR OM