ÅSIKT

Panikångest är ingen inbillning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

När jag läste Johanna Erixon på Aftonbladet Debatt så blir jag upprörd, även om jag redan visste att många människors förståelse för panikångest är liten. Människor som inte varit där vet ingenting.

För mig började resan för tio år

sedan, jag var 20 och var på strandbadet i Strängnäs med några kompisar för att bada. Helt plötsligt började det snurra i skallen och hjärtat började slå på högvarv. På den tiden var inte mobiltelefoner så vanligt så mina kompisar hjälpte mig hem för att ringa ambulansen. I det här läget så var jag övertygad om att jag skulle dö. Väl inne på sjukhuset så bara stannade allt upp, jag mådde bra igen innanför sjukhusets väggar. Direkt utskriven ifrån sjukhuset så började hela grejen igen. Då var det första jag kan tänka på att ringa sjukvårdsupplysningen. Det sjuksköterskan i luren hade att säga mig efter att jag berättat om alla symptom som kallsvettningar, oregelbundna hjärtslag, höga febertoppar och yrsel var att jag hade drabbats av panikångest och borde uppsöka psykolog eller om jag var extra orolig komma in för provtagning. Jag valde det senare. Jag tog då alla möjliga blodprov, och efter det visade det sig att jag var helt frisk.

Men med all yrsel och allt skit fortfarande hängande över mig började jag träffa en psykolog för att jag var orolig för någon cancertumör kanske tryckte på i huvudet. Men psykologen började då givetvis att, precis som Johanna uttryckte det, prata om att ”du är inbillningssjuk”, ”ta dig i kragen”. Inbillningssjuk? Jag håller på att dö för fan, hjälp mig!

Jag började med att stänga in mig i min lägenhet och självmedicinera mig med sprit. Ett alkoholberoende tog vid, och det är fan inte meningen att det ska behöva bli så. Men jag kan säga att det finns ingenting som bedövar smärta så bra som sprit. Jag brottades med spriten fram till 2003.

I skrivande stund brottas jag igen med panikångest, och jag bara vill bli av med skiten. Jag förstår Johanna rakt ut när hon säger att ingen lyssnar på en, för de gör verkligen inte det. Man får utskällning och pikar när man åker akut och tar upp tid från andra dödssjuka människor. Men på något sätt så är man i samma situation som de fast ändå inte. Det är så jättesvårt att förklara. Men man är döende.

Just nu är jag ute på sommarturné med Noice. Jag mår skitdåligt och ligger instängd på dagarna, och innerst inne så vet jag nu, nej faktiskt inte vad det beror på, men jag vet att det inte är farligt, det är också därför jag trotsar ”sjukdomen” genom att genomföra alla gig. Samtidigt som jag mår pissdåligt så går ju en musikerdröm i uppfyllelse.

Marcus Öhrn (musiker)