ÅSIKT

Läsarnas reaktioner på ”klasskampen”

DEBATT

”Slår split inom klassen”

Janerik Larsson menar att han har svårt att se historien i breda "anonyma kollektiv". Kanske bör han boka tid hos optikern?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Insikten om att människor som delar gemensamma intressen, materiella, och andra, i alla tider har organiserat sig och arbetat kollektivt (dock inte anonymt, det bara tycks så för Larsson där han blickar ner från sina höga höjder) i syfte att befrämja dessa intressen är grundläggande för förståelsen av historien.

En truism som endast en postmodernist kan vara dum nog att betvivla. Att Larsson har svårt att se det självklara i denna truism, och antyder att kampen mellan klasser endast är en retorisk figur som inte går att återfinna i verkligheten, kan sorgligt nog mer bero på en medvetet förd splittringspolitik och massiv medieindoktrinering som gjort sin verkan, och otydliggjort klassmedvetandet hos många arbetare, än på Larssons eventuella bristande intellektuella kapacitet. Oförmögna att handla som klass är ju dessa arbetare i hans ögon inte värda att uppmärksammas, ens med en blick. Att de skulle ha betydelse historiskt sett blir för honom ett skämt.

Säkert är det inte så illa att Larsson är dum. Att hysa falska åsikter väl lämpade till att skyla härskarklassens egentliga syften är ju inom denna klass gällande kutym. Att arbetarklassen, proletariatet, de som inte äger sina produktionsmedel utan är tvungna att sälja sin arbetsförmåga till högstbjudande ägare, inte längre är revolutionär, inte längre strävar efter att återerövra dessa sina produktionsmedel, utan finner sig i sin situation, är dock inte något för alltid givet.

Då fler och fler arbetare av bitter erfarenhet upptäcker de gigantiska revor som skapats i välfärdssystemen händer något med dem. Något som Larsson har svårt att se, ty han lever i en annan värld. En där man inte behöver ha med revorna att göra, och följaktligen är oförmögen att förstå de erfarenheter som dessa arbetare gör. Att retoriken om arbetarklassens kamp grundar sig i något högst verkligt.

Att som Larsson söka splittra upp arbetarklassen i två skilda klasser: De som arbetar, och de som inte gör det, de arbetslösa och sjukskrivna. Det vill säga, de arbetare som förmodas vilja leva på de som arbetar, och sedan föra en politik som går ut på att svälta tillbaks de förmodat arbetsovilliga till produktionen låter sig helt enkelt inte göras. Den som tror att man kan bli långtidssjukskriven utan att vara sjuk har inte haft med försäkringskassan att göra. Och att 24 procent av LO-medlemmarna enligt demoskop instämmer i påståendet, att "många som egentligen skulle kunna jobba väljer att sjukskriva sig därför att de inte vill jobba", säger mer om mediernas vinkling av problematiken än om hur det verkligen ser ut.

Och viktigast, en av grundförutsättningarna för att arbetarklassen finner sig i sin situation torde vara att arbetaren kan veta att även om han blir sjuk eller skadad i arbetet ska han kunna leva ett drägligt liv, på ett visst avstånd från svält och nöd. Ta bort denna trygghet, och hej och hå, så har vi åter breda revolutionära skikt inom arbetarklassen.

Sådana som Larsson är revolutionens bästa vänner, hans kortsiktiga vinstintresse undergräver den mark som kapitalistklassen står på. Gräv på du gamle mullvad, gräv på.

Stefan Törmä,

Tyresö