ÅSIKT

Feminister, vakna upp – kön är inte en känsla

Debattören: Jag var transperson men insåg som allt fler att det var ett misstag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: iStockphoto
Mitt enda sätt att ta tillbaka kvinna om mig själv, och bli kvitt min kropp, blev att sluta utgå ifrån könsidentitet och i stället se kön som en position jag har i samhället, något jag inte kan ändra på med varken pronomen eller hormoner, skriver debattören. Personen på bilden har inte med texten att göra.
DEBATT

DEBATT. Jag vet att det här är kontroversiellt att hävda, men låt mig förklara var mitt perspektiv kommer ifrån – i flera år levde jag själv som trans.

Jag är en så kallad detransitioner. Jag växte upp som en typisk pojkflicka och identifierade senare som trans. Jag fick diagnos, behandling med hormoner och opererade bort mina bröst. Det var en lång och svår process, och när jag började passera som kille var jag så lycklig jag kunde vara. Men till sist insåg jag att det inte gjort min situation bättre och jag fick erkänna mitt misstag.

I dag är det två år sedan jag slutade ta hormonerna och nu ser jag mig som inget annat än en maskulin kvinna.

Jag önskar jag kunde säga att det bara är jag, då är jag bara en försumbar prick i statistiken, inget att bry sig om. Eller att jag var en av de som var tveksam, osäker på min identifiering eller led av någon annan allvarlig diagnos. Men det var jag inte.

Sanningen är att vi, detransitioners, har blivit ett helt community på nätet som stadigt växer, och att fortsätta blunda för oss börjar bli ignorant och på snudden till oetiskt.

Missförstå mig inte, jag hyser stor empati för de som identifierar som trans i dag och brottas med acceptans och dysfori över sina kroppar.

Det som oroar mig, och borde oroa oss alla, är den fortsatt lavinartade ökningen av unga som söker vård för könsbekräftande behandling i dag. På bara sex år har det varit en 2 000-procentig ökning och det fortsätter att öka.

Det här är unga, främst tjejer, som väntar ett livslångt beroende av vården, med ökade hälsorisker som vi ännu inte vet så mycket om, och en mental hälsa som statistiskt ger en 20 gånger högre risk för att någon gång vilja ta sitt liv (Dhejne, 2011). Det är allvarligt, och vi behöver reda ut det här med vad kön egentligen är och hur vår förståelse påverkar oss.

När jag återidentifierade vaknade jag inte bara upp en dag och plötsligt kände mig som kvinna. Det var en långsam process som skedde i takt med min egen transition, där jag sakta men säkert insåg att trots mina kroppsliga förändringar och en stark identifiering inte kände mig som en del av gruppen män. Jag smälte in med min maskulina stil, mina typiskt manligt kodade intressen och mitt intresse för kvinnor kändes mer normalt.

Men det fanns en avgörande skillnad i beteende hos oss som blev mer och mer kännbar ju mer jag förväntades bli en del av dem. Kärnan låg i att medan jag blivit uppfostrad att ta mindre plats än pojkar och upplevt sexism genom hela min uppväxt, precis som alla andra tjejer, har gruppen pojkar och män socialiserats in i en helt annan roll, som jag inte förstod var så stark och annorlunda förrän jag själv förväntades vara en del av den gruppen.

Det här fick mig att känna mig isolerad och ensam, och jag började ställa mig kritisk till vad kön egentligen bottnar i. Om inte i uttryck och identifiering, så i vad?

Svaret som jag och många andra detransitioners till slut landar i är att kön inte är en känsla. Kön är en hierarki i samhället där män har makt över kvinnor, och för det att jag är född med en reproduktiv kropp följer en socialisering in i de klassiska könsrollerna.

Flickor föds inte med en förkärlek för smink och rosa, vi blir socialiserade in i det. Några av oss protesterar från tidig ålder.

Men frågan är: när har det någonsin varit möjligt att identifiera ur ett förtryck?

Mitt enda sätt att ta tillbaka kvinna om mig själv, och bli kvitt min kropp, blev att sluta utgå ifrån könsidentitet och i stället se kön som en position jag har i samhället, något jag inte kan ändra på med varken pronomen eller hormoner.

Kanske är det någon som tycker att jag överdriver, är kön så mycket makt och förtryck? Då vill jag påminna om #metoo i höstas. En växande porrindustri och dagens väldiga skönhetsideal talar också sitt tydliga språk.

Det här var inte en okontroversiell uppfattning förr, innan dagens våg av liberalfeminism.

Men i dag har det blivit ett näst intill förbjudet perspektiv att ha. Feminister med den här synen på kön blir hatade, no-platformade och kallade transfober.

En ung flicka som gillar skateboard och klär sig i killkläder och vill ta hormoner för att bli kille är inget vi ska ifrågasätta, bara bekräfta.

Men jag undrar hur länge vi orkar ha en sådan här tillknäppt debatt. För transaktivister ställer krav som inte är helt oproblematiska. För att validera självidentifiering innebär det en könsneutralisering av språket och att en ska få välja sin inkludering. Vi ska säga ”livmoderbärare” i stället för kvinna och transkvinnor ska kunna gå på damernas. Det kan tyckas vara en fråga om att bara ställa om och acceptera.

Men vad händer när vi förlorar språket för en förtryckt grupp i samhället? När vi börjar prata om ”icke-män”, och ”kvinna” som blott ett ord för ett könsuttryck. Vad händer när vi uppluckrar alla separata rum som byggts upp under decennier för att garantera kvinnor trygghet?

Att identifiera som trans är en väldigt stark upplevelse, och jag vill inget annat än att de som bryter mot könsnormerna ska få det bättre i samhället.

Men jag undrar vart det här leder oss i slutändan när vi slutar se kön som förtryck baserat på biologi. Vad händer med kvinnorörelsen när vi tappar våra ord och utrymmen?

Och när kön bara är en känsla eller ett uttryck, vem får till sist lov att bara vara man och kvinna, förutom Machomannen och Pink Lady?


Källa Long-Term Follow-Up of Transsexual Persons Undergoing Sex Reassignment Surgery: Cohort Study in Sweden


G

Debattören skriver under pseudonym. Redaktionen känner till debattörens riktiga identitet.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.


Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM