ÅSIKT

Samhället har svikit mig under 45 års tid

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debattören: Då lät man övergreppen pågå - nu vill man ta min assistans

I behov av assistans. Jeanettes morfar förgrep sig på henne under elva år utan att myndigheterna grep in. Nu vill Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning i Stockholm ta ifrån henne assistansen.

När jag kom hem från dagis kunde jag redan i hallen märka om det var snälla eller dumma morfar i dag. Det syntes på hur han ställt skorna och lagt mössan.

Från att jag var fyra år gammal låste min morfar regelbundet fast mina händer i handbojor, la en kudde över mitt huvud och våldförde sig på mig. Trycket, kallade jag det då.

Två år senare blev jag lam. Benen spretade värkande och krampande rakt ut åt varsitt håll, fastlåsta i samlagsställning. Jag lades in på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, där läkare från hela världen kom och klämde på mig. Mitt fall var tydligen unikt. Jävlar vad dåligt jag mådde, när jag i bara trosorna låg på den kalla plåtsängen. Det spelades in en utbildningsfilm för läkare och psykiater, jag har en kopia hemma. Glad musik och en speakerröst som säger ”Is her grandfather her father?”. I barnpsykologens journaler finns anteckningar om hur jag binder fast händerna på en docka och lägger tyg över ansiktet. Psykologen skriver hur jag visar stort intresse för en leksaksapa som är röd i stjärten. I andra journaler skriver de rakt ut att ”flickan är utsatt för någon slags incest av morfadern”.

Sjukvården och barnavårdsnämnden valde att blunda. Ett halvår senare hade jag lärt mig att gå själv igen och skickades ensam i en taxi tillbaka hem till min morfar. Då var jag sex år gammal. Där och då blev samhället medskyldigt till övergreppen på mig.

Jag bor än i dag kvar i samma område i Stockholm. Mina ben krampar fortfarande kraftigt efter alla år av incest. När jag var 31 år gammal bedömdes jag vara handikappad. I handikappfacket har de aldrig tidigare haft någon som varit utsatt för incest, sa enhetschefen på stadsdelförvaltningen. Men det var aldrig mitt beslut att klassificeras på det viset. Något som går att åtgärda är inte ett handikapp. Jag har alltid varit tvärsäker på att jag skulle ha kunnat lära mig att gå, med rätt hjälpmedel, rätt behand­ling och stöd. Stadsdelsförvaltningen har förvägrat mig detta.

Den 15 september förlorar jag min personliga assistans. I stället får jag besök sex gånger om dagen av någon som hjälper mig att gå på toaletten och ger mig mat. Jag kommer att vara inlåst i min lägenhet utan möjlighet att ta mig ut.

Hur ska jag kunna behålla min assistanshund Cennja om jag inte får hjälp att rasta henne? Cennja är min levande rullator, hon gör att mina ben inte stelnar. Läkare har sagt att våra promenader är anledningen till att jag inte är rullstolsburen i dag. Ändå påstår utredningens handläggare att jag inte har någon önskan att komma utanför bostaden. Det är en lögn. Tvärtom är mitt så kallade liv över utan assistans. Jag blir sittande i lägenheten och blir helt beroende av mina söner för att komma ut. De vet vad det innebär att ständigt hjälpa sin mamma, de är uppväxta med det. De måste få ha sina egna liv nu.

Man väljer inte sina föräldrar, mina söner lika lite som jag. Man skulle tro att Hägersten-Lilje­holmens stadsdelsförvaltning skulle visa förståelse för min situation. Att de skulle visa en vilja att gottgöra de oförrätter som begåtts mot mig. I stället säger tjänstemännen att de blir obekväma när jag berättar. Det känns som att jag ständigt måste försvara mig för att jag varit utsatt för incest. Varför är det så? Myndigheterna förstår inte att barn blir stora, men att problemen inte växer bort bara för det. Morfars övergrepp på mig pågick under elva år. Han dog 1986. Myndigheternas övergrepp har pågått i 45 år. Det måste få ett slut. Låt mig behålla assistansen.

Jeanette Eriksson

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle