ÅSIKT

Vi genusforskare hotas till tystnad

Debattörerna: Antidemokratiska rörelser attackerar oss systematiskt

Foto: THINKSTOCK/KTH
Vi delar oron inför att akademins frihet hotas, men det är inte genusvetenskapen som står för detta hot. Blicken bör vändas mot de antidemokratiska rörelserna, skriver genusforskarna Mathias Ericson, Charlotte Holgersson, Lena Martinsson, Diana Mulinari och Paulina de los Reyes (inte med på bilden).
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Genusforskning och genusvetenskap attackeras i dag av värdekonservativa högerkrafter och andra så kallade anti-genderrörelser runt om i världen.

I Ungern, Tyskland, Polen, Ryssland, Brasilien, USA liksom i Sverige framställs disciplinen som ett hot mot vad som hävdas är normalt, naturligt och rätt.

Forskare som granskat de här rörelserna i Europa beskriver hur de under senare år spridit sig från land till land. Det hot som genusvetenskap och genusforskare, enligt dessa rörelser, anses utgöra varierar. Det kan vara nationen, barnets könsidentitet; den heterosexuella familjen men också det fria akademiska tänkandet och yttrandefrihet som behöver skyddas från vad som uppfattas vara genusvetenskapens härjningar.

Jämställdhetsarbete ifrågasätts skarpt.

I Sverige kan denna politiska våg, skönjas när genusvetenskap, kallats för överkyrklig och framställs som om det vore en dogm som påtvingas inte enbart andra forskare utan hela universitetsvärlden. Även här i Sverige ifrågasätts arbetet med jämställdhet och att inte nog hänsyn tas till vad som uppfattas vara naturgivna skillnader mellan kvinnor och män.

Förutom att ämnet genusvetenskap stereotypiseras och ifrågasätts på högst ovetenskapliga och starkt politiska grunder riskerar den här typen av systematiska attacker att legitimera religiösa fundamentalisters och etnonationalisters hot mot enskilda genusforskare i olika discipliner.

Detta leder inte sällan till att forskare upphör med sin forskningsinriktning. De orkar inte leva med hoten som riktas mot dem. En miljö som vill begränsa utrymmet för en öppen och kritisk forskning breder ut sig.

Vad gör då genusforskare? Jo, många av oss betonar vikten av att utmana det som uppfattas som givet och ställer nya forskningsfrågor, vilket är ett av akademins viktigaste uppdrag och avgörande för att ny kunskap ska kunna växa fram.

Genusvetenskapen är inte heller ensam om detta. Viktiga naturvetenskapliga, tekniska och medicinska landvinningar har kommit till genom avstamp i och kritiskt granskande av rådande kunskap.

Genusforskare har därtill erfarenhet av att studera hur kunskap och mening blir till. Vi frågar oss vad villkoren är för kunskap? Hur blir sanning till? Vems kunskap blir giltig och vem görs viktig?

Ett exempel är när kvinnovetenskapen utvecklades på universiteten för ett par decennier sedan. Genusforskarna ifrågasatte att forskningen fokuserade på män, att det var männens roll i historien som synliggjordes och att de manliga forskarnas verk var de viktiga.

Kunskapen blev, påpekades det, allt för begränsad. Med kvinnovetenskapens framväxt krävdes mer vetenskaplighet. Nya frågor behövde ställas och dominerande förståelser och perspektiv utmanades. Kvinnor kom också att framstå som historiska och samhälleliga subjekt. En mer komplex förståelse växte fram.

I dag arbetar många genusvetare och genusforskare med en omfattande granskning utifrån vad som kallas för intersektionella perspektiv. Styrande föreställningar i samhället behöver utmanas utifrån en komplex förståelse av hur olika principer om kön, könsidentitet, rasifiering, sexualitet, funktion, klass, ålder relateras till varandra och skapar ojämlikheter.

Hur detta ska göras debatteras livligt bland genusforskare, vilket är ett tecken på en dynamisk och vital forskningstradition.

Genusvetenskap och genusforskning, med sin akademiskt grundade reflexivitet utvecklar nya perspektiv som möjliggör att fler frågor kan ställas och nya kunskapsområden kan framträda. Det innebär också att ojämlikheter kan bli synliga och problematiseras.

Det är särskilt angeläget i tider då ojämställdhet normaliseras, könsöverskridande ifrågasätts, rasismen är tydlig, segregeringen blir allt starkare, islamofobin breder ut sig och villkoren försämras för dem som inte lever i enlighet med en stark funktionsnorm.

Vi delar oron inför att akademins frihet hotas, men det är inte genusvetenskapen som står för detta hot. Blicken bör vändas mot antidemokratiska rörelser och de trakasserier mot forskare som dessa rörelser föder.


Paulina de los Reyes
Mathias Ericson
Charlotte Holgersson
Lena Martinsson
Diana Mulinari


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

DEBATTÖRERNA

Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia, Stockholms universitet, fd ordförande i Sveriges genusforskarförbund
Mathias Ericson, fil.dr. forskare i genusvetenskap, Göteborgs universitet, styrelseledamot i Sveriges genusforskarförbund
Charlotte Holgersson, docent i genus, organisation och ledning, Kungliga tekniska högskolan, fd ordförande i Sveriges genusforskarförbund
Lena Martinsson, professor i genusvetenskap, Göteborgs universitet, ordförande i Sveriges genusforskarförbund
Diana Mulinari, professor i genusvetenskap, Lunds universitet, styrelseledamot i Sveriges genusforskarförbund

DEBATTEN

Genusvetenskapen har kritiserats hårt den senaste tiden. Men kritiken har starkt politiska grunder – och legitimerar religiösa fundamentalisters och etnonationalisters hot mot enskilda genusforskare, skriver dagens debattörer.

ARTIKELN HANDLAR OM