Arbetet för att hjälpa avhoppare en katastrof

Debattörerna: Vi vet vad som behöver göras – vad väntar vi på?

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: TT, GETTY, CAROLINA BYRMO
Köerna av människor som vill lämna den kriminella världen växer. Vi måste samordna våra krafter och ta tag i dem som kostar mycket men behöver lite pengar för att hjälpas in i samhället. När samverkan inte existerar blir helheten katastrof, skriver Geir W. Stakset och Cyril Hellman.

DEBATT. Under 90-talet var det mer sällsynt att livsstilskriminella sköt, när det väl gjordes riktades pistolpipan mot foten och en sådan incident ledde ofta till löpsedlar i kvällspressen.

De kriminella var stora, tatuerade män med anabolapumpade muskler. Under 00-talet började kriminella gäng och skjutningar bli allt vanligare och nu riktades pistolpipan mot benet.

Under 10-talet lyftes pistolpipan mot huvudet. Och i dag 2020 har inte smällarna efter nyår upphört, port efter port sprängs i småbitar.

Men parallellt med sprängningarna blir köerna längre och längre av folk som vill lämna den kriminella värld de befinner sig i. Kriminella avhoppare är inte längre enbart vuxna, många är också barn.

Fråga efter fråga når oss som jobbar med att hjälpa, som till exempel En annan sida av Sverige och Fryshuset.

Socialtjänsten ber om hjälp, kriminalvården ber om hjälp, SIS- och HVB-hem ber om hjälp. Men tillräckligt med pengar finns inte. Eller gör det? Pengarna når i alla fall inte fram där de verkligen behövs.

Socialtjänstens utredningar släpar efter. Regeringen går ut med punkter för att lösa situationen. Löften om satsningar duggar tätt. Alltför många konferenser och möten leder inte till praktiskt arbete.

Samtidigt växer köerna av folk som söker sig bort från kriminalitet i samma takt som socialtjänstens kassor får svårare och svårare att betala externa aktörer för dess arbete.

Sammanfattningsvis har vi i dag ett ökat våldskapital i ett bredare åldersspann – och ökade köer, som nu även inbegriper barn som söker hjälp för att komma in i det samhälle de aldrig varit en del av.

En person vi känner fick nyligen frågan under ett möte med socialtjänsten: ”du måste återanpassas till samhället?” Han svar löd: ”Vadå återanpassas? Jag har ju aldrig varit anpassad.”

I ett möte med kriminalvårdens ledning försökte en av oss få kriminalvården att förstå att om man brukar och säljer narkotika och detta leder till fängelse, betyder inte det att livsstilen har upphört – den har bara pausats.

Alltså är det helt fel att prata om återfall efter muck då inga förändringar egentligen skett. Att jag slutat snusa för att snusdosan är tom är inte samma sak som att sluta snusa när dosan är full. De flesta inom polisen och kriminalvården vet att det inte löser samhällets problem att låsa in kriminella.

Polisen utreder och tar fast, domstolarna lagför, kriminalvården förvarar och efter avtjänat straff ska socialtjänsten hjälpa medan frivården kontrollerar.

Socionomer och socialpedagoger hos socialtjänsten når inte ut till dagens mördare, bombmän och knarklangare. De ber civilsamhället om hjälp.

Civilsamhället är den del av samhället där människor hjälper varandra utan inblandning av det offentliga, staten eller kommunen såsom ideella föreningar och sociala företag. Dessa är uppbyggda av företag och organisationer med kostnader: personal, hyror, låneamorteringar och andra utgifter.

Vi som arbetar med att hjälpa personer ur kriminalitet måste därför arbeta tillsammans med det offentliga, staten och kommunen. Tyvärr pratar inte kriminalvård, socialtjänst, frivård, polis och skola ihop sig utan arbetar för fullt med att skjuta problemen ifrån sig. Detta på grund av att det inte finns tillräckligt med pengar.

Alla jobbar i sitt eget stuprör och stuprören är många. Några stuprör fungerar bra men helheten är en katastrof. Och då samverkan inte existerar blir helheten katastrof.

Vi är många som blir ombedda av personer som söker hjälp. Vi har stora problem, som att civilsamhället börjat träta med varandra om de pengar som socialtjänsten, skolan och kriminalvården har till sitt förfogande.

Ett annat problem är att inte en aktör kan äga frågan. Vi måste samordna våra krafter och ta tag i dem som kostar mycket men behöver lite pengar för att hjälpas in i det vi kallar samhället. Det behövs ett myndighetsgemensamt arbete kompletterat av civilsamhället. Vi har haft våra möten och konferenser. Vi vet vad som behöver göras. Vad väntar vi på?


Geir W. Stakset, medgrundare av En annan sida av Sverige som sedan 2012 arbetat tillika delar med att hitta finansiering och att hjälpa folk ur destruktiva miljöer och beteenden och tankesätt. 
Cyril Hellman, journalist och författare, samhällsvetare och socialpedagog med inriktning kriminell livsstil –samt före detta lärare.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM