ÅSIKT

Nej, nej, nej – säg nej till betyg i ordning

Läraren: Skolans utmaningar löses inte av ett omdöme om elevers uppförande

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: JOHNÉR
Läraren Maria Simbotin är skeptisk till omdöme i ordning och uppförande: Hur ska vi ge omdöme till en elev som uppför sig illa när hen har lektion med mig men som uppför sig exemplarisk när hen har undervisning med min kollega?
DEBATT

DEBATT. Det är välkänt av alla att det finns många utmaningar inom den svenska skolan. Jag är skeptisk till tankarna om att införandet av betyg och omdöme i ordning och uppförande skulle lösa skolans alla problem och att det skulle höja resultaten i PISA-undersökningarna. Varför är jag skeptisk då?

Som lärare har jag redan mer än tillräckligt att dokumentera. Införandet av omdöme och betyg innebär per automatik mer dokumentation. Vem ska göra det? Det är jag och mina kollegor. Det är ingen förmåga som är kopplat till ett ämne och det innebär att alla lärarna som undervisar eleven ska komma överens om vilket omdöme eller betyg eleven ska ha. Jag vill fokusera på undervisningen och inte på att dokumentera mer än jag redan gör i dag.

Hur ska vi ge omdöme till en elev som uppför sig illa när hen har lektion med mig men som uppför sig exemplarisk när hen har undervisning med min kollega? Är det så att eleven ska underkännas för att hen uppför sig illa på mina lektioner eller är det avsaknandet av min kompetens i att hantera och motivera eleven?

Vilket omdöme ska man ge till en elev med koncentrationssvårigheter? Eller till en elev med diagnoser?

Ska vi införa pys-paragrafen för det? Det tar redan långt tid att utreda barn och ungdomar. Vissa får sina diagnoser först när de kommer till gymnasiet. Vad händer innan de får diagnosen? Blir eleverna då underkända? Hur kommer jag att påverka elevens självkänsla när jag berättar under utvecklingssamtalet: ”Tyvärr kommer du inte att få omdöme i ordning och uppförande för att du har … ”. Hur höjs min status som lärare när jag inte längre kommer att kunna titta mina elever i ögonen?

Vad är lärarens uppdrag? När jag läser och hör besvikelsen över att man har fått agera ordningsvakt och kurator så undrar jag hur man ser på sin egen roll som lärare. Det är självklart att huvuduppgiften är att förmedla ämneskunskaper men vi har kanske glömt att förutom de så finns det två hela kapitel i läroplanen som handlar om skolans och lärarens uppdrag, nämligen värdegrundsarbete: där fokus ligger på att ge eleverna redskapen för att utveckla förmågan att bli goda medmänniskor.

Om jag behöver agera ordningsvakt och kurator varje lektion så innebär det att jag som lärare har misslyckats med halva av mitt uppdrag.

Att sätta en stämpel på elevens uppförande kommer inte att minska behovet av min agerande som ordningsvakt eller kurator. Förresten hade jag inte behövt agera ordningsvakt eller kurator om jag verkligen hade lagt tid på att göra allt det som står under kapitel 1 och 2 i läroplanen. Om jag dock ändå har gjort det men det fortfarande inte fått resultat så innebär det att det finns fortfarande vuxna på skolan som inte gör det. Debatten om skolans utmaning borde föras kring hur skolorna ska lyckas med att få alla vuxna som möter barnen att samsas och agerar konsekvent i enlighet med läroplanen och barnens rättigheter istället för att stämpla ett barn.

Vi har redan som skyldighet att samverka med hemmet och att tydliggöra vad skolan är till för.

Det är min skyldighet att ge tydlig information till vårdnadshavarna om någonting inte är som det ska, jag behöver inget omdöme eller betyg för att göra det. Jag ser inte hur detta kommer att ses som ett verktyg för att få eleverna att agera mer ansvarfullt eller hur detta kommer att stoppa konflikter.

När en elev får ”icke godtagbara kunskaper” i ett ämne eller betyget F är det omdömet eller betyget som får eleven att lära sig och visa eleven vad denne behöver göra? Jag tror inte det.

Många gånger är det eleverna som inte uppnår kunskapskraven i skolan samma elever som bråkar och ställer till under lektionerna och på rasterna.

Varför vägrar vi se denna koppling? Barn och ungdomar agera så som de gör på grund av att jag som lärare inte lyckas anpassa undervisningen till dem eller på grund av att de söker efter uppmärksamhet. Uppmärksamhet som de inte får på annat sätt. Ska jag då som lärare hjälpa till och se elevens behov eller fokusera på att bedöma hens beteende?

En av de positiva effekterna med införandet av omdöme och betyg som lyfts i debatten är att den kommer att leda till att lärarna får mer tid åt att anpassa undervisningen och erbjuda särskilt stöd åt eleverna. Man bör kanske vända på det: om vi alla hade börjat med att anpassa undervisningen och erbjudit särskilt stöd så hade vi inte behövt omdöme och betyg i ordning och uppförande.

För debatten i stället till hur man skulle kunna göra så att lärarna får mer tid åt att hitta verktyg och lösningar för att anpassa undervisningen, hur man på ett effektivt sätt arbetar kollegialt och dela med sig av sina kunskaper i lärarkollegiet. Hur bidrar införandet av omdöme och betyg positivt för de barnen med koncentrationssvårigheter och/eller andra diagnoser? Hur bidrar detta till det särskilda stödet som dessa barn har behov av?

På tal om anpassningar: många skolor köper in hörselkåpor för att elever ska kunna koncentrera sig under lektionstid stämmer. Jag hoppas dock att skolorna inte gör detta för att det är stökigt i klassrummet utan för att det finns barn med svårigheter som inte kan koncentrera sig när det förs diskussioner omkring dem på normal ljudnivå. Arbetsro bör inte likställas med tystnad.

Jag är själv lärare och arbetar just på en skola i ett utsatt område, och vet ni vad? Ingenting ändras över natten, men det går sakta men säkert åt rätt håll. Jag var nära att glömma bort det men…

jag är stolt, stolt över att få arbeta på en sådan skola, stolt över att få undervisa just dessa barn, stolt över att vara en del av deras kunskapsutveckling, stolt över att se hur de kämpa med sig själva och med alla de andra runt omkring sig, stolt över att se hur de börjar se att det finns en ljusare framtid utan några omdömen eller betyg i ordning och uppförande.


Maria Simbotin, legitimerad lärare som själv har fått betyg i ordning och uppförande.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM