Inga fler tomma löften – klimatkrisen är här

Fridays for future: Svenska politiker låtsas som att läget är under kontroll

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Trots att Sveriges klimatmål är otillräckliga och fulla med kryphål lyckas vi inte uppnå dem. Det som saknas är politisk vilja, skriver fyra representanter för Fridays for future inför den globala demonstrationen nu på fredag.
Foto: TT, Fridays for future
Trots att Sveriges klimatmål är otillräckliga och fulla med kryphål lyckas vi inte uppnå dem. Det som saknas är politisk vilja, skriver fyra representanter för Fridays for future inför den globala demonstrationen nu på fredag.

DEBATT

DEBATT. Skogsbränder rasar i månader, glaciärer smälter och människor förlorar sina hem, sina familjemedlemmar och sina liv.

Det här är verkligheten redan vid 1,2 graders uppvärmning över förindustriella nivåer och inom forskarvärlden råder konsensus; situationen kommer att eskalera om vi inte omedelbart slutar låtsas som att vi har läget under kontroll och tar till konkreta åtgärder.

Sverige ska vara ledande i klimatomställningen, sägs det. Till och med i Sveriges grundlag kan vi läsa att ”det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”. Trots det är de påstått ambitiösa mål som hittills formulerats både otillräckliga och verklighetsfrånvända.

Av Sveriges 16 egna miljömål, som innefattar alltifrån luftkvalitet och giftfria miljöer till levande skogar och rik biologisk mångfald, når vi enbart ett.

Enligt det klimatpolitiska ramverket från 2017 ska Sverige uppnå nettonollutsläpp av växthusgaser senast år 2045 – ett mål som är problematiskt av flera skäl.

För det första är 2045 alldeles för sent; en ny internationell studie från bland annat Uppsala universitet visar att de förväntade utsläppen om Sverige följer sitt klimatpolitiska ramverk i praktiken innebär en koldioxidbudget som är åtminstone två gånger så stor som Parisavtalets åtaganden kräver för att begränsa uppvärmningen till 1,5–2 grader.

Men trots att våra utsläppsmål felaktigt uppskattar budgeten lyckas vi i dag inte nå dem.

För det andra får vi inte blanda ihop netto-noll med faktiska nollutsläpp, då det rör sig om vitt skilda koncept. Det förstnämnda tillåter kompensation av fortsatta utsläpp genom riskfyllda kolförvaringsmetoder såsom trädplantering och förlitar sig på tekniska lösningar som i dag inte existerar i närheten av i den skala som skulle krävas.

Skulle vi lyckas åstadkomma en sådan utveckling inom en överskådlig framtid skulle teknikerna i första hand behöva tillämpas för att fånga in och kompensera för historiska utsläpp och inte som ursäkt för att släppa ut ännu mer.

Fortsättningsvis är det inte heller alla utsläpp som medräknas i sagda “netto noll”-målsättningar. Det gäller bland andra utsläpp från skogsbruk och internationell transport samt konsumtionsbaserade utsläpp utanför Sveriges gränser.

En stor del av Sveriges sammanlagda utsläpp syns alltså inte i klimatmålen.

Trots att målen är otillräckliga och fulla med kryphål lyckas vi inte uppnå dem. Inte ens under pandemin, då resandet begränsats drastiskt, minskar utsläppen i den takt som vi genom våra klimatmål förpliktigat oss till.

Förändringar i människors beteende även på global skala är således inte tillräckligt: vi är i desperat behov av en strukturell, samhällsomvälvande systemförändring. Med rättviseaspekten i åtanke har Sverige och övriga länder i västvärlden dessutom ett särskilt stort ansvar att agera, då vår utsläppsnivå och resursanvändning är både historiskt sett och idag oproportionerligt hög i jämförelse med många andra stater.

Av alla brister med Sveriges nuvarande klimatpolitik är det mest genomsyrande problemet att den är byggd på löften om framtida bättring snarare än de facto-åtgärder här och nu.

Det finns inga ursäkter – sett ur ett internationellt perspektiv har Sverige goda förutsättningar att agera omedelbart och ambitiöst. Men ju längre vi fortsätter skjuta faktisk handling framför oss i tron att våra nutida halvhjärtade försök till förändring är i närheten av vad som krävs, desto allvarligare kommer konsekvenserna att bli.

Det är inte på det vetenskapliga planet som problemet ligger, för lösningar finns. Vi måste stoppa utbyggnad av fossil infrastruktur, upphöra med all form av kalhuggning av svenska skogar, skydda Sápmi från industriell exploatering, slopa subventionering av fossila bränslen och påbörja en grundläggande samhällsomställning.

Det som saknas är politisk vilja. Vi måste helt enkelt sluta tala om klimatnödvändig handling som orealistisk när det enda som just nu inte är realistiskt är hoppet om en framtid på den här planeten om vi fortsätter som vi gör i dag.

Vi kan inte köpslå med fysikens lagar – det är ett simpelt faktum som till och med vi barn och ungdomar förstår. Den 19 mars går vi därför samman över hela landet under parollen #NoMoreEmptyPromises som del i en global pandemivänlig protest mot världsledarnas brist på åtgärder.

#NoMoreEmptyPromises är inte vårt sista rop efter aktion; vi kommer att fortsätta demonstrera och strejka från skolan till den dag då klimatkrisen tas på allvar.

Vi gör det inte för att vi gillar att missa våra lektioner eller för att det är roligt att spendera dussintals timmar i veckan på att läsa forskningsrapporter, organisera och mobilisera. Vi gör det för att vi måste. För att våra egna liv står på spel.

När snön töat och alla isar smält kommer det att bli tydligt vem som står på rätt sida av historien.


Fanny Skarin
Alde Fermskog
Lydia Rysavy
Anton Foley
Fridays for future Sverige


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE