ÅSIKT

Poliser som slår sina fruar får jobba kvar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Katarina Wennstam: Polisman och kvinnomisshandlare är en omöjlig kombination

Foto: Katrin Jakobsen
Kvinnofridsbrott är överrepresenterade bland brott som poliser begår utanför tjänsten. Trots att det är ett brott som polisen inte accepterar, får dömda poliser ofta jobba kvar, skriver dagens debattör Katarina Wennstam. (Bilden är arrangerad.)

När en polis gör sig skyldig till ett brott utanför tjänsten kallas detta ”fritidsbrott”. Brott i tjänsten är vanligast när poliser åtalas, men när det kommer till ”fritidsbrotten” gäller de vanligaste åtalen kvinnofridsbrott. Detta faktum ligger till grund för min nyss utkomna spänningsroman Dödergök och bakgrunden är en granskning av polisdomar som jag gjorde på SVT 2005. Bland polisers fritidsbrott återfinner man också stölder, narkotikabrott, förskingring och rattfylla, men det är betydligt ovanligare än relationsvåldet. Under perioden 1993-2004 åtalades 57 poliser för kvinnofridsbrott, att jämföra med 11 åtal för bedrägeri och skattebrott respektive 19 åtal för stöld och snatteri.

Utåt sett är polisens bild av mäns våld mot kvinnor kristallklar. Stockholms länspolismästare Carin Götbladh har sagt: ”Att vara polis och kvinnomisshandlare är en omöjlig kombination”. Men när jag granskade polisers kvinnofridsbrott framträdde en helt annan bild. Gång på gång fann jag att facket och myndigheten tycker att misshandlande poliser bör få behålla jobbet. Nyligen sa förbundets vice ordförande Lillemor Melin Sving att misshandelsdömda poliser kan komma att själv utreda kvinnofridsbrott och att ”vi utgår från att de gör sitt jobb på ett professionellt sätt”.

Många kvinnor vågar inte polisanmäla, framför allt om mannen är polis. En kvinna jag mött som anmälde sin partner som är polis för bland annat upprepade anala våldtäkter, ombads av de två polismän som tog emot anmälan att ”ställa sig på alla fyra och visa hur det gick till”. Polisförbundet menar att ”provokationer och familjerelationer är exempel på omständigheter” som kan göra att en misshandelsdömd polisman får behålla jobbet. Trots att poliser mer än någon annan yrkesgrupp utbildas att hantera provocerande situationer. Trots att bilden av mäns våld mot kvinnor som en konsekvens av kvinnans beteende, inte mannens aggressivitetsproblem, är en av samhällets mest seglivade och fördomsfulla myter.

En polisman som slog sin hustru så hårt i huvudet att hennes trumhinna skadades när hon frågade om hans otrohet fick trots fällande dom för misshandel behålla jobbet. Enligt Personalansvarsnämnden hade mannen ”varit utsatt för en betydande provokation”. Andra omständigheter som har lyfts fram till polismännens fördel är att de har alkoholproblem eller minnen från svåra upplevelser efter utlandstjänstgöring och att kvinnan har skrikit eller verkat hysterisk.

En polisman som dömdes för misshandel av sin före detta sambo fick behålla jobbet trots att han samtidigt hade besöksförbud mot kvinnan. Två år senare fick han ett nytt besöksförbud, nu gällde det hans ex-hustru, men blev kvar i tjänst. Först när han dömdes för fem fall av ofredande av ex-hustrun avskedades polismannen. När en polisman vid Rikskriminalen dömdes för att under en tjänsteresa ha ställt sig i sitt hotellrumsfönster och onanerat inför en grupp skolflickor i 12-årsåldern ansåg Polisförbundet att han fortfarande var lämplig som polisman eftersom blottningen skett utanför arbetstid och ”på ett avstånd av femton meter”.

En annan polisman dömdes för att ha tagit ett struptag kring sin flickväns hals tills hon svimmade. Mannen dömdes i både tingsrätt och hovrätt men förbundet menade att kvinnan saknade trovärdighet och kallade henne för ”en person som har lätt för att dupera sin omgivning”.

Samma kvinna lever i dag med skyddad identitet medan polismannen arbetar kvar. De senaste åren har hon gång på gång tvingats att flytta eftersom polismannen hela tiden lyckas ta reda på var hon bor.

I de fall som jag granskade fick hälften av de dömda polismännen arbeta kvar. Det här är ingen smutskastning av polismyndigheten som helhet. Ett fyrtiotal dömda poliser på tio år visar att det handlar om enskilda rötägg, personer som många andra poliser helst skulle vilja slippa arbeta med och som helt saknar sina kollegors förtroende. Men myndighetens och Polisförbundets agerande visar att det finns problem med macho­strukturer och kåranda. Det är viktigt att granska polisers människosyn. De har laglig rätt att bruka våld, men förstås bara i tjänsten.

Polisens trovärdighet är själva grundbulten i vårt rättssystem och det är förstås inte förenligt med att misshandla en närstående kvinna. En öppet rasistisk polisman som demonstrerar i brunskjorta skulle aldrig kunna arbeta kvar. Om en polis rånar banker har han eller hon förstås inget förtroende.

Så varför ska just poliser som slår sina fruar ursäktas av myter om kvinnors egen skuld till de brott de utsätts för och förmildrande omständigheter för ett oacceptabelt beteende?

Den kvinnosyn en polisman har hemma i köket eller sovrummet stannar inte hemma när han går till jobbet. Därför är, som sagt, kombinationen polisman och kvinnomisshandlare omöjlig.

Katarina Wennstam