ÅSIKT

Sjukvården ser på när folk tar livet av sig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Markku Kiviniemi: Vården för självmordsbenägna under all kritik

Jag står utanför ett sjukhus i Norrbotten i den grönskande sommaren och funderar på hur jag ska ta livet av mig. Det är nära till järnvägen härifrån, bara en liten promenad genom ett villakvarter. När loket kommer så behövs det bara ett kort språng så är jag där.

Men det skulle förstås vara synd om lokföraren.

Piller eller Theralen (flytande sömnmedel, reds anm) är heller ingen idé – det kräks man bara upp eller så magpumpar de en inne på akuten. Det vet jag sedan gammalt. Nej, det måste vara säkert. Jag får inte misslyckas den här gången. Men det känns som att psykvården skulle vinna om jag gjorde det nu, innan jag har hunnit berätta om hur vården för självmordsbenägna ser ut. Det är kanske bättre att göra det i smyg om någon månad i stället. Gå ut i skogen och lägga mig där och hittas död om tio år.

Jag sökte vård för ett par veckor sedan, säkert femte vändan med samma problem. De mörka tankarna hade blivit för svåra att bära själv. På sjukhuset skrev de in mig på tjugofemman, avdelningen för sluten vuxenpsykiatrisk vård. Men låt er inte luras av namnet, för någon vård ser man inte skymten av.

På avdelningen mötte jag en annan kvinna som tänkte ta livet av sig. Efter tre dagar på psyket skrevs hon ut mot sin vilja. Hon skrek och grät och slog sönder avdelningens porslin i ett försök att få vara kvar men personalen tvingade ut henne. Platsbrist motiverade de beslutet med. Själv tillbringade jag de följande dagarna med att ligga i sängen eller sitta och se ut som en idiot i dagrummet. Efter totalt fem vårddagar skrevs även jag ut – platsbrist den här gången också. Då hade jag varken en behandlingsplan eller fått prata med en kurator. Ingenting.

Vem klarar av att kämpa för att få behandling eller för att behålla sin vårdplats när man knappt klarar av att hålla liv i sig själv?

I dag måste du vara stark och frisk för att kunna vara sjuk.

De tar blodprover på dig när du skrivs in också – jag var ren på alla områden. Men i min journal står det en gammal notering om att jag har alkoholproblem och det följer med en hela livet. Jag hörde en läkare som talade om mig på avdelningen: Han tillhör missbruksgänget, det är inget att bry sig om.

Inget att bry sig om?

Söker man akut hjälp ska samhället ställa upp. Bryter du benet två gånger så nog fan lagar dem det den andra gången också. Men det gäller inte för oss självmordsbenägna. Du får en chans att ta dig på fötter, sen är det kört. Söker du hjälp fler gånger ses du bara som en belastning.

När folk tar livet av sig leker hela sjukvården Pontus Pilatus – de tvår sina händer. Samtidigt bedömer Socialstyrelsen att ungefär hälften av de omkring 1 100 personer som varje år tar sitt liv i Sverige har varit i kontakt med hälso- och sjukvården under sin sista månad. I många fall hade förebyggande insatser kunnat förhindra självmordet, skriver de. Uppenbarligen är de själva medvetna om vilken usel kvalitet psykvården håller.

Hur ett samhälle tar hand om sina svaga är en bra måttstock på hur samhället fungerar. Utifrån den bedömningsmallen kan jag, som befinner mig längst ner på den sociala stegen, berätta att det här samhället är kört i botten. Något är ordentligt fel när det finns resurser till skatteavdrag för hushållstjänster men inte till en anständig psykvård.

För det handlar inte bara om mig och mitt välmående. En deprimerad och psykiskt sjuk människa som inte får rätt vård kan bli farlig – man ligger ju hela tiden på gränsen.

Markku Kiviniemi

Fotnot: Aftonbladet har under en längre tid varit i kontakt med dagens debattör. Han är införstådd i textens allvar och har godkänt den för publicering.