ÅSIKT

Regeringen renoverar sönder vårt kulturarv

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: ”Attefallshusen” är häpnadsväckande populistiska

Vårt kulturarv – något för alla och envar att sätta sågen i?

Sverige, det förmenta landet Lagom, är i själva verket landet Extrem. Bland länder med avancerade ekonomier har vi i ett par decennier haft den snabbaste liberaliseringstakten i hela världen. Nu har politikerna tillsammans med det byggindustriella komplexet uppenbarligen satt sig i sinnet att Sverige också ska införa världens mest liberala plan- och bygglagstiftning, på bekostnad av demokrati, goda och hälsosamma miljöer, ett kulturarv och platserna närmast våra hjärtan.

De senaste åren har vi sett inskränkningar i allemansrätten genom lättnader i strandskyddet, kortad planprocess och svagare talerätt. Förutom ytterligare ingrepp på dessa områden har det planerats en skrotning av de beständighets- och trygghetsskapande detaljplanerna, en devalvering av det kulturhistoriska värdet, försämrad bullernorm med äventyrad folkhälsa. Den 24 juni sa dock riksdagen nej till de mest liberala förslagen i Alliansens proposition ”En enklare planprocess”.

Men den 4 juni gav oss riksdagen i gengäld, på initiativ av bostadsminister Stefan Attefall, något som man med rätta skulle kunna kalla Kulturarvets svarta dag.

Vem hade för bara ett år sedan i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig bygglovsbefriade 25 kvadratmeter stora bostadshus, liksom lovfria tillbyggnationer av villor på upp till 15 kvadratmeter? Endast om en kommun finner en byggnad särskilt värdefull ur kulturhistorisk synpunkt krävs bygglov. Kravet gäller alltså en försvinnande liten andel av vårt fantastiska kulturarv. Och vi som hört det liberala korsdraget vina rakt genom landets folkförsamlingar vet att det inte kommer bli många prövningar.

Lagrådet avstyrkte med emfas då ingen beredning har gjorts kring Attefallshusen, som de kallas, i strid med Regeringsformen och då grannarnas rättslöshet inte har utretts.

Det är häpnadsväckande hur både regering och riksdag så lättsinnigt kunnat trumma igenom denna ogenerat populistiska paragraf. Och vad ger lagändringarna för signaler till allmänheten? Jo, samma som när SVT:s ”Husdrömmar” med sina byggnadsvårdsfientliga kommentarer rättfärdigar både rivningar och hejdlösa förvanskningar av fina kulturhus.

Kulturarvet som en gammal gipsplatta för alla och envar att köra cirkelsågen och handfräsen i. Som en förbrukningsvara – ett slit och släng.

Om man inte uppskattar ett hus ska man inte köpa det. Och om man redan äger det så säljer man det. För någon annan tycker sannolikt om det precis som det är.

I den skenande bostadsmarknaden i storstadsregionerna har kvadratmetrarna blivit viktigare än utformningen. Styckningar, ombyggnationer, balkonger och altaner tillkommer ofta för att vinstoptimera hus- eller lägenhetsförsäljningar så man kan bjuda över andra bostadskarriärister. Är det rimligt att enskilda genom rot-avdrag och nu också den nya 25/15-paragrafen uppmuntras att för egen vinning kapitalisera på allas vårt gemensamma kulturarv?

Hur rättfärdigar man att styckningar, ny- och tillbyggnationer understöds på bekostnad av goda, trygga och beständiga boendeförhållanden för alla i grannskapet? Den intellektuellt självklara ståndpunkten förefaller ju annars vara att den som kommer till en plats i allt väsentligt får anpassa sig efter förutsättningarna. Det är inte rimligt att den som hittat sitt ”smultronställe” ständigt ska tvingas söka på nytt när hen åter får Byggare Bob till granne.

Och i de fall man har bott på platsen länge och känslomässigt slagit rot, det vill säga hittat hem, är den ju inte heller utbytbar mot någon annan.

Om det inte finns regler för beständighet i våra boendemiljöer skapar det otrygghet. För den som bott länge på en plats kan större förändringar vara traumatiska, som om någon river blad ur ens liv. Detta är inte fnoskighet. Detta är att vara människa.

”En god kulturpolitik måste sträva efter att ta tillvara det värdefulla kulturella arv som tidigare generationer har lämnat efter sig. I kristdemokratiskt tänkande kallas detta ansvar för förvaltarskap.” Några rader ur Attefalls rättesnöre, KD:s partiprogram. Men i hans privata byggkatekes är ordet förvaltarskap ersatt med rovdrift.

Om vårt arkitektoniska arv endast ska bestå av lite byggnadsminnen – säg då det. Säg att det var meningen att kulturarvet i hundratals år skulle stå på tillväxt som en gammal skog för att sedan en enda generation skulle avverka den.

Thomas Fång

ARTIKELN HANDLAR OM